Textversion: Catharina Ingelman-Sundberg

[Talare 0]

[musik "Fate" i bakgrunden]

 

[Talare 0]

Hösten 1726 avseglade Ostindienfararen Zeewijk från Middelburg i Nederländerna med destination Batavia på Java, juvelen i Holländska Ostindiska kompaniets välde. Ombord fanns tre svenskar och en äregirig, men oerfaren kapten som på jakt efter en dyrbar last ombord på ett förlist fartyg lockades att segla alldeles för nära land. Zeewijk förliste och besättningen tog sig i land på en liten korallö med ont om färskvatten. Det är plotten i Catharina Ingelman-Sundbergs roman Kampen mot bränningarna. Den allra första beskrivningen av vad som sedan blev en följd av böcker om mer eller mindre verklighetsbaserade skeenden under såväl medeltid som vikingatid. Följt av högst fiktionsartade bestsellers som Kaffe med rån, om pensionärsgänget som stjäl från de rika och ger till de fattiga. Men det var havets mysterier som väckte berättarlusten. Ända sedan Catharina Ingelman-Sundberg såg de första undervattensfilmerna med den legendariske dykpionjären Jacques Cousteau på 50-talet, visste hon att det var där hon ville vara.

[Talare 0]

Under ytan, på expedition.

Genom att kombinera dykutbildning med arkeologi, etnologi, historia och konsthistoria skapade Catharina sin egen marinarkeologiutbildning.

När det kom ett telegram från Perth med en erbjudan om drömjobbet i en Cousteau-liknande värld, blev hon själv en kvinnlig pionjär.

 

[Talare 1]

[bakgrundsmusik] Och då hade hon skrivit till mig och sagt såhär att: "Ja, äh det är lite-lite tufft här ute. Vågorna är åtta meter höga och vi kan inte dyka varje dag." Och jag tycker att det är klart, killar bara överdriver sådär va. Och så kom jag dit och trodde då att vi var så väldigt bra i Sverige. Där när jag landade så var det marinarkeologiska departmentet, det var ju tio pers och så var det en konserveringsavdelning på tolv pers. Och de var ju oerhört avancerade. Och det visar sig att han som jag då skulle vara stand-in för, han hette Jeremy Green. Han var en mycket intelligent och klok ingenjör ursprungligen som hade jobbat med protonmagnetometer, metalldetektorer. Allt sånt här tekniskt var han jättebra på. Plus att han har varit med på flera marinarkeologiska utgrävningar. Så att han var oerhört kunnig.

Och sen hade-- Jag tycker, måste ju säga såhär med backspegeln, han var ju modig att anställa en tjej. Därför kvinnans situation i Australien var väldigt dålig. Så han hemlighöll att jag var tjej. Utan jag var Ingelman-Sundberg. Och dessutom så hade allt gått ganska snabbt. Så jag hade glömt att tacka ja till det där jobbet. Jag hade fått liksom biljett för det till Australien och sen tyckte de att du kanske skulle ta och tacka ja till jobbet. Ja, gjorde jag det. Och så glömmer jag aldrig när jag kommer in till museidirektören och det där, såg dom att jag var tjej. Det fanns ju inte ens våtdräkt till mig. Utan den måste då specialsys. Så kom vi ut till ön.

 

Då skulle vi bärga den holländska ostindiefararen Batavia som sjönk 1639 eller vad det var. 29? Och, äh, dom hade haft en säsong där, men Jeremy insåg att han ville ha en stan- in. Sen var det det att när jag kom till Australien hade han just blivit förälskad. Vilket då betydde att vi kom ut till ön och det var en öde ö i Indiska Oceanen, sjuttio kilometer ut i havs. Det fanns några baracker där fiskare var. Jag tror att det var två fiskare. Så att på det sättet var den-- Dom var där säsongsvis.

[Talare 2]

Som fiskestugor?

[Talare 1]

Ja, ja säsongsvis. Och sen hade museet byggt upp, dom hade två baracker, en för konservering och fotolab och sen var det en för kök och där vi bodde då, i våra rum.

[Talare 2]

Du måste ju lärt dig oerhört mycket?

[Talare 1]

Ja, det har jag haft användning av hela livet ju. Och det är det som är så spännande, alla de här yrkeskategorierna du kom nära. Vi bodde där, så var vi där en månad och så sa han: "Ja Catharina, nu får du ta över." Och det var liksom inte bara att ta över en utgrävning i-- Jag menar, när vågorna blev fyra, fem meter höga, då kanske vi bröt. Men det var ju så där att när man åkte ut till vraket... Första gången vi åkte ut dit och vågorna slog mot botten så tänkte han: "Nu måste vi vända, vi sjunker." Men såg jag liksom mina kompisar, de höll bara i sig. Det här var normalt. Jag spydde tre månader i sträck och vilket gjorde att jag var snabbt nere i vatten och alla beundrade mig för att jag var nere så många timmar under vattnet, men tacka sjutton till gud.

[Talare 2]

Du ville bort från illamåendet.

 

[Talare 1]

Ja.[skratt]

 

[Talare 2]

Sjögången.

[Talare 1]

Javisst.

[Talare 2]

Kan du berätta om känslan? Om du bara försöker ta dig tillbaka till när du första gången du dyker ner, hur det känns liksom?

[Talare 1]

Första gången jag dök ner där i australiensiska vatten, då kom jag ju från de här mörka vattnen i Östersjön liksom. Där man kunde simma rätt in i ett vrak för man inte såg det för att det var så mörkt. Och här var det, det var som att simma till akvarium och inte nog med det, fiskarna runt omkring var ju sådana som vi har som akvariefiskar. Eh, det var en helt fantastisk känsla. Sen var det förstås det där med haj, som man hela tiden fick hålla koll på. Så att... Och så fanns ju Blue Ring Octopus. Så den skulle man inte träffa för då dog man liksom och inte trampa på någon sådan speciell manet heller. Men alla sådana faror lärde man sig hur hantera. Jag drivs nog mycket av det här: "Wow, vad spännande!" Liksom.

Eh, sen är ju våra vrak mycket tuffare. Så att kronan till exempel är ju det häftigaste vraket jag dykt på med, med alla kanoner som låg på botten. Jag dök ju där åttioett när man inte hade börjat lägga ut massa fula måttband och sådana grejer, utan det var ju en upplevelse att se alla kanoner och det låg ju tennallrikar och sånt kvar på botten. Så det var ju häftigt.

Det är det du menar häftigare att de är mycket mer välbevarade... Ja, precis. Medan det som var häftigt tycker jag var skönhetsupplevelserna nästan i Australien med alla akvariefiskarna. Du simmade mitt ibland dem. Och började du hacka i korallen, då kom ju fiskarna fram. Så du fick liksom putta undan dem i handen, de här havsabborrarna och vad det nu var för någonting. Och sen var det ju, eh, när jag dök på Batavia och vi hade grävt fram delar av skeppet så låg hon ju där. Det var-- Som

 

ett val, ett skal, det låter ju så litet. Men det var ju som en halv skeppssida, en akter som låg där. Det var ganska spännande. Eh, men korallen då, du kunde jobba i korallen och plötsligt kom det fram ett bartmankrus. Helt.

[Talare 1]

Det var ju en värld för sig och jag brukade ha-- För att slippa ha kameran runt halsen när jag jobbade, så brukade jag stoppa in det i en grop i korallen. Och där på morgonen då så simmade man ju till jobbet. Man hoppade ner från båten och så simmade man och så sträckte man sig ut efter kameran. Och det gjorde jag lite sådär lojt ända tills jag upptäckte då att: "Oj då, där var en muräna. Jag kanske inte bara ska stoppa in handen." Och sen någon morgon var det en massa humrar där och en annan morgon var det en haj. Så det gick… Det var liksom, det var ju inte långtråkigt att ta sig till jobbet.

[Talare 2]

Nej, det är inte riktigt det man möter i Östersjön.

[Talare 1]

Nej, inte på väg till jobbet.

[Talare 2]

Vad är det farligaste du har mött i Östersjön?

[Talare 1]

I Östersjön? Det farligaste i Östersjön? Ja, kanske var det... Nej, det var väl inte jag som råkade ut för, men vi dök på Vasa, regalskeppet Vasa. Och då fick min pardykare luftstopp och panik. Men vi hade ju rep emellan och han ville ju bara upp till ytan. Och det vet ju jag att då sprängs ju lungorna. Så då drog jag ner honom och han uppåt. Och sen delade jag med av min luft i honom, du vet, som han har lärt sig. Och sen växlandades vi upp till ytan. Och det är klart, det hade ju kunnat gå dåligt. Jo och så en en-- Nej men det var i Australien, jag fastnade i ett nät.

[Talare 1]

[suckar]

[Talare 2]

Vilken panikkänsla.

[Talare 1]

Det var obehagligt, det var det ju. Därför att det var ju en... Jo, sen var det en annan gång. Jag fastnade under ett korallblock därför att det kom en sådan väldigt stort vågsvall.

 

[Talare 1]

Och då brukar man skjutsas i väg femtio, hundra meter, ibland ännu mer. Och någon gång när jag jobbade där så vill inte jag skjutsas i väg, utan jag höll i det här korallblocket. Så plötsligt satte sig korallblocket i rörelse och du rullade över mina bägge händer. Och då satt ju jag fast. Och jag kunde inte signalera eftersom bägge händerna var fast. Då tänkte jag: "Ja, det måste väl komma någon annan våg." Men till slut kom en våg som var tillräckligt stor så att i baksuget då så lade jag kraft och så rullade den tillbaka. Så klick tog åt mig händerna. Nämen du, det allra värsta var ju Norge. Jag fastnade i en mammutpump.

[Talare 1]

Eh, och då grävde vi på någonting, eh, ett 1600-tals vrak på mellan 24 och 26 meters djup. Eh, och då hade de dagen innan killarna flyttat. Alltså mammutpumpen funkar ju så att man trycker ner tryckluft i en mindre slang som man sedan för in i en större slang och sen söker sig bubblorna upp till ytan och då blir det sug och då suger man upp slam och så frigör man fynd som man sedan bärgar.

Okej, då hade grabbarna då utan att tala om det, tyckte att det var för dåligt sug i mammutpumpen. Så istället för att kunna manövrera det här tryckluften bredvid dig i mynningen på mammutröret så hade de satt det sju meter upp. Och det blir en jäkla fart i pumpen. Så att när jag då skulle börja, eh, vifta sand framför mammutpumpen så fastnade min hand i mammutpumpen. Och det var bara några minuter kvar på dykningen för det här var det sista vi skulle göra. Vi var liksom på väg upp. Och jag satt fast där och bara kände hur grejer i handen liksom gick sönder.

Och då viftade jag till min para-- eh, kamrat att stäng av luften, stäng av luften. Och han stängde upp sju meter, stängde av luften. Men då hade det blivit vakuum. Och då hade jag tur att jag har en liten nätt kvinnohand. Och det gjorde att avståndet mellan tummen och pekfingret var sådant så att det sipprade in vatten där. Så efter ett tag så kom jag loss. Kan det vara 100 meter? Ja. Och sen går det då och jag åker till Australien och sedan något år eller två efteråt så har de expedition igen. De har inte åtgärdat pumpen. Dykledaren som jag sa till, vi pratade och diskuterade det och att var den skulle sitta.

Han råkar ut för samma sak. Fastnar med handen i pumpen. Kunde inte reglera det för det satt sju meter upp. Det var bara det att hans hand var tjockare än min och han dog.

[Talare 2]

Nej!

[Talare 1]

Han dog. Och jag har ju liksom alltid tänkt att jag gillar ju den killen. Varför i helvete gjorde du inte som jag sa?

[bakgrundsmusik]

[Talare 2]

Jag måste fråga, det här var ju din barndomsdröm som du levde. Motsvarade det de förväntningarna?

[Talare 1]

Alltså jag fick nog uppleva mer då. För att, eh, precis som du sa barndomen, jag blev-- Jag var ju uppväxt med Kon-Tiki och Thor Heyerdahl och Jacques Cousteau. Och jag fick ju faktiskt göra precis det här undervattensyrket jag strävade efter. Och den andra expeditionen, Civic-expeditionen, den kom ju sen att förändra livet, för du undrade... Jag har ju hållit på med lite olika yrken, att hur det kommer sig. Och det är ju det, jag har ju alltid gillat att skriva och min målsättning till exempel när jag gjorde de här vetenskapliga rapporterna.

Eh, för det första så tyckte jag att de skulle vara färdiga snabbt i, i Sverige. Det kunde dröja månader innan de var klara. För det andra så ville jag skriva på ett populärvetenskapligt lättsamt sätt så att de blev läsliga. Alla vetenskapliga fakta är rätt, men ändå. Sen när jag hamnar på Civic-expeditionen, då var det en helt öde ö. Och det, det intressanta med det här vraket var att det sjönk 1727 utanför västra australiensiska kusten. Och då hade vi bärgat Batavia som nu då finns på museum, bärgat och klart. Så det var ju lite roligt att få bärga ett skepp och gräva ut ur korallen och sådär.

Men sedan då Civic-expeditionen blir spännande på andra sätt därför ombord på det här skeppet fanns det fyra svenskar.

 

[Talare 2]

Mm.

[Talare 1]

Det upptäckte jag i skeppsjournalen när jag är i Australien och liksom går igenom skeppsjournalen ordentligt. Och en hade då dött på vägen ut. Men utanför Västaustralien finns det en revformation som heter Abrolhos Island. Och där gick Civic på och de skeppsbrutna räddade sig iland på en ö som ligger fyra kilometer innanför som heter i dag Gun Island. Vi hade ju vårt skeppsläge på samma ö som dem, tvåhundrafemtio år tidigare då. Det var ju väldigt fascinerande. Vi såg ju samma bränningar, vi upplevde samma saker. Och vår uppgift när vi kom ut dit, det var att hitta de gamla skeppslägren på ön.

 

[Talare 1]

Och den var väl trehundra meter bred och jag har glömt om den var åttahundra meter lång eller någonting sånt där.

[Talare 2]

Hur många överlevde där?

[Talare 1]

De var tvåhundrafyrtio ombord och ett åttiotal tror jag det var, överlevde till slut hela vägen.

[Talare 2]

För många dog ju där på ön då förstås.

[Talare 1]

De dog i förlisningen, dog på ön, de dog i Batavia och de dog i, där i Sydafrika på vägen hem, Cape Town. Men alltså, det här var ju vansinnigt spännande. Och så... Det var där jag slutade med det akademiska. Jag kom på att man lärde sig mycket mer genom att skriva romaner och populärvetenskap. Till exempel, jag gjorde de vetenskapliga rapporterna som man måste. Men det var de här svenskarna som hade varit i Australien femtio år innan James Cook. Det var två från Göteborg, två från Stockholm. Götebo-- Bägge göteborgarna överlevde. Eh-

[Talare 2]

Och det triggade i gång din fantasi [överlappande].

[Talare 1]

Det triggade i gång det där och jag började fundera på... Nej, det här är för spännande för att bara skriva en vetenskaplig rapport. Och då gjorde jag den här dokumentärromanen, Kampen mot bränningarna. Du vet alla fakta, expeditionen på land och under vatten, det fick jag med indirekt i boken.

Men till det kunde jag berätta om holländska Ostindiska kompaniet, vad som hände med sjömännen som kom till, till Holland när de ville mönstra på ostindiefararna. Jag kunde berätta om hur de hade det ombord, skörbjugg, hur de seglade skeppen, hur de sprang i riggen. Sen kunde jag berätta om hur de byggde fartyget för sin räddning, hur det seglade från Gan Island till Jakarta. Eh, hur de togs emot där och vad som hände rättegången efteråt. Jag menar det blev väldigt mycket mer fakta än, än, än en vetenskaplig rapport som säger att ett föremål är fem centimeter högt och två centimeter brett. Då hade jag på något sätt tagit det här steget du vet från tråkiga vetenskapliga rapporter till populärvetenskap. Och jag hade ju kunnat göra min doktorsavhandling på det här. Eh, men nej.

 

[Talare 2]

Vi ska snart fortsätta prata om, om din-- Ditt författarliv då, det som blev sen. Men vi måste bli klara med det här. Förresten, brukar du åka till Australien ibland och gå på museet och titta på?

[Talare 1]

Jag har varit där två gånger sen, sen, eh, jag lämnade. Eh, vi tog ju upp det här och det finns på, på det där museet där för alla att titta på.

[Talare 2]

Mm. Och ni kunde berätta någonting om de människorna som var med ombord och som förliste och som överlevde. Hur livet på ön var i väntan på räddning och...

[Talare 1]

Ja.

[Talare 2]

Ja, det är fantastiskt.

[Talare 1]

Jo, Batavia har ju en väldigt grym historia. Det blev ju myteri och sådana saker. Så det har det skrivits böcker om. Och där finns då skeppet, jag menar, det är en del, delar av akterskeppet och ett lite av ena sidan. Det är ju ingenting i jämförelse med Vasa. Men det är ju-- Man ser ändå dimensionerna och så har du alla fynd. Och det är fina fynd. Och jag menar, vi hittade ju en, en, en kista där med silvermynt. Och...

[Talare 2]

Som i liksom äventyrsböckerna, typ?

[Talare 1]

Ja, gud, det är när man... Jag kommer att ihåg när jag hackade där i korallen och sen plötsligt kom det upp ett sådant här silvermynt. Hoppsan, hoppsan! Och så kom en stor våg och spolade bort det. Men det slutade med att vi bärgade, högg ut eh, en stor klump korall som var fylld med silvermynt och sedan så grävde vi ut den på land.

[Talare 2]

Mm.

[Talare 1]

Och sedan, men jag menar, efter du har registrerat tusen silvermynt... Så är du ju inte lika tänd på silvermynt som det är på det första. [skratt]

[Talare 2]

Nej, men du, vad är det liksom... Vad är det häftigaste som du har hittat på havets botten?

[Talare 1]

[suck] Jag-- Vet du vad jag tycker nog... Det, det mest spännande är det här... N-när du pusslar ihop massa olika fynd här och där och får ihop det till ett sammanhang och till en story. Det tycker jag är, är roligt. Och det är ganska typiskt att jag har lite svårt att säga, var det något speciellt fynd jag var, eh, lycklig över? En gång som, när vi, vi, vi hade sådan stråksökning.

[Talare 2]

Vad är det?

[Talare 1]

Eh, man, man simmar, eh, massa dykare ut, ut- [överlappande tal] Ja. Efter ett rep. Då visste jag hur mycket det betydde för de där killarna om de hittade något. Och då simmar jag bredvid den här generalen som hade varit chef för ettusenfemhundra man i Asien. Så fick han mig som chef i vilket fall som helst. Så såg jag en tedosa från sjuttonhundratalet på botten. Eh, och, och det, det är ju jättevärdefullt kulturellt då, gud vet vad. Och sedan snabbt som ögat så vände jag mig åt andra hållet så att han fick hitta den. Och jag upplevde tror jag, ännu mer lycka av att se hur lycklig han blev. Och han gick och skröt bland grabbarna. "Här simmar han bredvid mig och titta vad han hitta!" Och, och sådär.

Jag tycker det är ganska oväsentligt, det sådana fynd. Men just de här historierna, människoödena och sammanfattningsvis det där med Australien. Det var, eh, det här vackra under vatten. Eh, utforskandet som var spännande. Och sedan människorna, hur de förhöll sig till varandra. Jag ville ju att alla skulle vara glada. Och eh, eh, hur, hur man kommunicerade med varandra, vad som hände människorna. Det tyckte jag var spännande.

[Talare 2]

Du kanske också förändrade deras bild av en kvinnas kompetens?

[Talare 1]

Ja, och det där gjorde ju på ett väldigt primitivt sätt därför att eh, de hade sådana här värdemätare som att, du vet, den, den starkaste och de som var eh, nere under vatten längst. Det var ju häftigt. Och du kunde vara hur bra som helst med fotoregistring, arkeologi eller någonting. Men jag såg ju det där. Så då bestämde jag mig en dag att nu ska jag vara nere under vatten mer än någon annan av de där. Eh, och då var jag nere i fem och en halv timme i sträck under vatten, vilket inte är så-

[Talare 2]

Kan man vara det?

[Talare 1]

Nej, inte enligt dyktabeller i dag. Men då, eftersom det här då var på sex meters djup, så kunde du, då sa man att man kunde vara ner hur länge som helst. Och då, då blev det, alltså det var så barnsligt. När jag hade... De, den killen som hade varit nere längst tidigare hade varit nere i fem i timmar och jag var ner i fem och en halv. Då fick de respekt.

[Talare 2]

[skratt]

[Talare 1]

Eh, sen visste ju jag att skulle jag få problem så var det bara att dyka ner och vara fem och en halv timme en dag så var det klart. Men jag behövde aldrig det mer sen.

[Talare 2]

Nej. Du, jag tänker också att utrustningen måste vara lite mer primitiv på den tiden än vad den är i dag.

[Talare 1]

[utandning] Du, där måste jag säga, jag… Tack vare Jeremy och tack vare att jag samarbetade med andra vetenskapliga discipliner så var vi i framkant. Och det här var ändå -75, -76, -77, -78. Vi hade metalldetektorer. Jag hade på… Jag ville ha det absolut allra senaste som fanns i teknikväg. Vi hade då protonprotonmagnetometer som vi använde både på land och i vattnet. Jag engagerade försvaret. Jag engagerade, eh, de främsta lantmätarna som fanns, så vi mätte in med laser. Tänk dig det, på 1978. Och det där var lite roligt. Vi hittade sådana här udda information. Men de här mössen på ön, de fanns ingen annanstans i Australien. De måste ha kommit från Civikvraket.

[Talare 1]

Och, eh... De här källorna som fans på ön kunde vi se vilka som var drickbara och vilka som inte var drickbara. Det är ju en massa sådan här information fick man ju då.

 

[Talare 2]

En massa multidisciplinärt team, helt enkelt.

[Talare 1]

Ja, ja. Så att jag ville säga att det tog faktiskt, tycker jag då, fast det kan låta lite sturskt, men det tog ju ända till tjugofem, trettio år innan man var ikapp rent tekniskt i Sverige. Och det vet jag, på grund av att jag som journalist då bevakade marina arkeologiska utgrävningar. Men i dag tycker jag det är så trevligt. De som jobbar med marin arkeologi nu, de har tagit fram marina arkeologin i Sverige i spjutspetsen och de gör...Ja, det är ett härligt jobb och fantastiska 3D-- tredimensionella modeller av olika vrak. Jag behöver ju inte dyka länge. Jag kan sitta och titta på vad de har gjort.

[Talare 4]

När dök du senast?

[Talare 1]

Ja, jag fridyker ju varje dag på sommaren liksom.

[Talare 4]

Du gör det?

[Talare 1]

Ja, ja, ja. Och det här med att dyka är ju bra, för det-- jag går från skivstugea till vattnet och hoppar i. Och har jag då tagit ett dopp, då har hjärnan klarnat så jag kan jobba två timmar till och sedan när den håller på att dega ihop, går jag tillbaka till vattnet hoppar i och sedan kan jag jobba två timmar till. Det är fantastiskt! Jag undrar vad som händer i hjärnan. Det verkar som en massa slaggprodukter drar i väg liksom.

[Talare 4]

Vad ska du göra härnäst då förutom det?

[Talare 1]

Eh, jag håller ju på med nya böcker. Jag ska skriva den femte och sista boken i Pensionärsligan.

[Talare 4]

Du, Catharina, hur ska vi sluta det här samtalet tycker du?

[Talare 1]

Hoppa i vattnet. [skratt]

 

[Talare 4]

Det låter bra. Tack så hemskt mycket. Det var så fint att få sitta här med dig i solen på din veranda med utsikt över havet.

[Talare 1]

Tack själv! [barockmusik]

[Talare 4]

Det var författaren, journalisten och marinarkeologen Catharina Ingelman-Sundberg som berättade för Vrakpoddens producent Estrid Holm.

[Talare 4]

[musik] Vrakpodden görs för Vrak, Museum of Wrecks. Och jag som påar och avar heter Tuva-Lisa Rangström.