Äpplet – Eftersnack textversion

Musik: Fate held the opposite to all of his finest decisions, what storm? And the rush of it cracked the ship and he felt himself sinking...

Cecilia Eriksson: Mysteriet är löst. Det var Vasas systerskepp Äpplet, som låg så gott som hel, bland spillrorna och flera andra vrak och en massa dumpade stenar på bottnen utanför Vaxholm.

Jim Hansson: Vi har letat förutsättningslöst. När jag och Patrik kom ner där vid första dykningen, vi kom ner här då. Då ligger skeppssidan med dubbla kanondäck och intakta kanonportar och det var helt enormt bra.

Jim Hansson:  Först var vi ju bara glada att vi hade hittat ett vrak. Och då dök det upp en skrovsida där, och jag har för mig att det var på babordssidan och den växte och växte, fören ligger ju inne under den här stenhögen och så blev det mer och mer massivt. Då kände jag så här: Oj då! Och ju längre akterut vi kommer så desto högre vi kommer, desto mer komplett blir fartyget och så ser vi skrovsidan som ligger nere med kanonportarna, det var väl den första dykningen. Och då var det så där, Wow!

Patrik Höglund: Då fick vi den där magkänslan och då såg vi lite där detaljer, skeppstekniska detaljer, som vi tyckte, vi kände igen någonstans och det var ju som på Vasa.

Cecilia Eriksson: Vrakmuseets marinarkeologer, Jim Hansson och Patrik Höglund, om känslan att träffa på marinarkeologiskt guld. Du lyssnar förståss, på podden "Från Vrak- Museum of Rex", i det här avsnittet om fyndet av Örlogsskeppet, Äpplet. Det var kring Lucia 2021, som Vrakmuseet, i samarbete med Marinen hittade ett ganska välbevarat vrak, som skulle kunna vara, Äpplet, men det gick inte, att vara säker. Ett par år tidigare hade samma förhoppning väckts, då man på en annan plats, utanför Vaxholm, funnit två liknande vrak, men dessa visade sig vara de femtio år yngre Örlogsskeppen, Apollo och Maria. Alla de här fynden är en del i arbetet av det pågående forskningsprojektet "Den glömda flottan- Sveriges blåa kulturarv 1450 -1850". Men nu, nu var det alltså fullträff! Ett systerfartyg till det världsberömda Vasaskeppet, att det verkligen förhåller sig så, det visar både arkivunderlag och olika resultat av noggranna undersökningar av skeppskonstruktion och skeppsvirke. Med hjälp av så kallad dendro-kronologisk undersökning, visade det sig att eken som använts, hade huggits 1627 vid Ängsö Slott mellan Enköping och Västerås. Vasas virke hade huggits på samma plats , något år tidigare. De fick bevis inte minst, genom ett nytt sätt att mäta, som Vraks medarbetare, Jim Hansson och Patrik Höglund själva hade utarbetat.

Jim Hansson: Storlek och viktighet, förutom detaljer i skeppet och årsringsdatering, är det måtten, vi tar det, som är en viktig faktor. Det låter ju ganska simpelt, men de här fartygen, som är lite utfallna, skeppssidorna har fallit ut och så. Det är ganska svårt att få längd och bredd och vi vet ju Äpplets dimensioner från historisk material. Men tack vare, att vi har utvecklat den här metoden, som inte heller är någon raketforskning, men som ingen direkt har tänkt på, det är att vi mäter däcksbalkarna löpande i fartyget, de kan ju ligga ur position, men i och med att vi har deras ungefärliga position i vraket, får vi en form på fartyget och det är nästan avgörande för att kunna identifiera ett vrak. Om man har historiskt material med bra mått, så får man bra mått på bottnen.

Patrik Höglund: Det är som du säger, det är helt otroligt simpelt. Vi två simmar runt längs långa balkar men sen har vi ju testat det här på flera fartyg; Apollo och Maria .Vi har också testat nere i Karlskrona och vi märker, när vi gör några rekonstruktioner, den där fartygsformen vi får fram så hamnar vi med bredden, nästan på centimetern. När vi måttar och gör våra rekonstruktioner utifrån balkmåtten, får vi formen och så kan vi rekonstruera själva profilen i skeppet och när vi då mäter så kan vi få den till 12,50 och kan vi matcha de här arkivuppgifterna så. Och så vet jag att det är Henning Jakobsson som har byggt det, Vi ser flera detaljer därinne, som han har försökt styra upp skeppet med olika typer av konstruktioner, den utformade lösningen, som vi bara har sett på Vasa, På Äpplet ser vi det också, det är också en sådan där, ytterligare grej, som gör att vi ser att det är Henning Jakobssons, från den perioden. Från den här besiktningen, har vi de här måtten och så har vi våra arkeologiska mått. Allting föll på plats där.

Jim Hansson:  Vi har bara sett på Vasa och Äpplet, det här systemet med stinnare, som finns efter skrovsidorna. Det är ett invändigt spann, ett förstärkningstimmer, inne i skrovet. Det verkar vara Henning Jakobssons, sätt att bygga skepp.

Patrik Höglund:  Stinnare fungerar som ett system för att, avlasta skrovet, för de här stora tyngderna, som kanonerna utgör. Stinnare har väl funnits , i sig , men inte i den här utformningen, inte som på Vasa, där de, löper genom flera däck. 

Cecilia Eriksson: Nej.

Jim Hansson: och nu Äpplet. Vi tror att det är verkligen en trademark för Henning Jakobsson och det stämmer nog.

Cecilia Eriksson: Bygga fartyg på den tiden, det var lite trial and error, man hade inga ritningar.

Jim Hansson: Nej

Cecilia Eriksson:  Man kunde inte göra beräkningar, på det sättet man kan idag.

Jim Hansson:  Nej, man satt upp ett mästerspann och så har man ju några bestick, som det kallas, längd, bredd och djup. Från balkarna ner till kölen och så vidare, så de hade några grejer som man kunde utgå ifrån. Det som är kul, är att man hittade en annan typ av modell som fungerade bättre, det är ju de här två mindre fartygen: Apollo och Maria, som nästan är en direkt produkt av dessa mer eller mindre misslyckade försöken till att bygga stora skepp,

Patrik Höglund: Och de byggdes 1648 ...20 år efter Vasa.

Patrik Höglund: Kan jag säga lite kort om, det där med att bygga stora skepp?  Det hade man gjort redan på 1500-talet, med Mars till exempel , det där jätteskeppet, som också ligger förlist utanför Öland. Men förmodligen var de lättare i konstruktionen högre upp, de hade lättare artilleri, det står att de var Mars, som hade 100 + kanoner, många utav de här kanonerna, är i princip gevär. Och sen slutade man att bygga och det är inte alltid så kostnadseffektivt att ha sådana där stora jätteskepp, så då slutade man under en period. Sen då när Gustav den andra Adolf och andra kungar tyckte dels symbolverkan, att man ville ha de här stora fartygen, som liksom är lite maffiga. Då skall man börja återuppta den här traditionen igen, när man har tappat konsten att bygga stora skepp, så då är det trial and error igen. Och då just med Henning Jakobsson här, så blir det alltså, lite för kraftigt över övre delarna.

Jim Hansson:  Och med Apollo och Maria, visade det sig att där byggde man ju ett mindre skepp, men nästan med samma typ av artilleri och lika tungt fast det var också kraftigt byggt, det var förmodligen lite lägre och lite mer kompakt,

Cecilia Eriksson: Det var mer lättmanövrerat.

Jim Hansson: Det var mer lättmanövrerat och sen kunde man använda i flera sammanhang. Det är hela den här revolutionen, som är så jävla häftig att kunna spåra nu.

Patrik Höglund: Jo, Apollo och Maria har färre kanoner runt 50 mot de här stora som har 70, däremot har de, färre kanoner, men de har lika många tyngre artillerier, så de blir ju hemskt slagkraftiga  de här fartygen, men sedan verkar det ju också som att de tar mycket stryk de här fartygen när de seglar omkring, med det här tunga artilleriet, när de rör sig på havet. Och det verkar även Äpplet ha gjort, förvisso fanns det i flottans tjänst i 30 år, men det seglar inte speciellt många gånger och vid besiktningen 1658 så, är det många grejer och förutom att det ät ruttet, så är det många grejer som är, sprucket och bräckt för -och akterstäven är bräckt och det beror nog på att, fartyget har gått ganska hårt i sjön där.

Cecilia Eriksson: Ja, Äpplet var i tjänst under 30 år, efter sjösättningen 1629. Ett år efter Vasas förlisning, de båda Örlogsfartygen beställdes av Gustav den Andra Adolf.  Hein Jakobsson var Äpplets konstruktör, som också färdigställde Vasa efter skeppsbyggare Henrik Hybertsons död. Hein Jakobsson drog lärdom av Vasas instabilitet och gjorde Äpplet ungefär en meter bredare än Vasa, ändå blev det inget bra resultat. Det var svårt att få till rätt proportioner för att bygga stora skepp, med flera kanondäck. I slutändan användes inte Äpplet till det hon var byggd för. Jim Hansson och Patrik Höglund fortsätter att gräva i arkiv och samtida dokument och det de hittills fått fram, är att Äpplet användes för trupptransporter. För att skeppa  ner uppemot tolvhundra soldater till Tyskland, när Sverige gick in i Trettioåriga kriget 1630.

[musik]

Jim Hansson:  De här dykningarna, har vi gjort, med målet att, först och främst verifiera vilket vrak, det är. Nu kommer alla de här, frågorna; Vad är det som är likt Vasa? Och vad är det som är olikt? Vi gör gemensamma insatser för att ta reda på om den här epoken, och man försöker lära sig att bygga de här stora skeppen.

Cecilia Eriksson: Ni återkommer till dokumentationen och arkiven. Hur mycket finns det, från den här tiden? Hur kan ni använda det?

Jim Hansson: Det är Riksarkivet och Krigsarkivet, sedan finns det ju lite på andra ställen, men det kan ju finnas i utländska arkiv. Och sedan beror det ju på, vad man ska läsa. Ibland måste man ju, syssla med det som kallas för närläsning, att man läser t.ex. brev från Riksamiralen Carl Karlsson Gyllen Hjelm till kungen eller till någon annan amiral, till Axel Oxenstierna kanske, som handlar om något helt annat, men i en passus, i brevet kan man se, som det här 1631, när vi får reda på att Äpplet är ute och letar efter Drottningen och hennes skepp som har försvunnit.

Patrik Höglund: I en ond och svår storm, tror jag de nämnde [båda skrattar]. 

Jim Hansson: Och så letar man efter henne, det här är då man skall ner till Tyskland och Drottningens skepp har försvunnit, så då ger man sig ut. Riksamiralen blir ju lite nervös att han har slarvat bort Kungens fru, helt enkelt. Och man hittar henne på Öland, när hon har hoppat iland och tagit skydd.

Patrik Höglund: Fyra dagar senare[ talaren skrattar], men då var ju Äpplet och trean ute de fartygen och letade efter henne, det är en sådan där roliga grej som man ka stöta på, men som vi är långt ifrån färdiga med.

Jim Hansson: Det finns ju sådana bestyckningslistor, bemanningslistor, hur mycket kanoner som skall vara ombord och hur mycket folk. Det är ofta planer, gjorda kanske tidigt på året. Det finns t.ex. en för 1658 och då vet vi ju att Äpplet var helt ruttet och i princip utdött, men ändå har man gjort en plan för bemanning  och bestyckning, så det gäller ju att veta. Har den här planen, blivit verklighet, eller inte?

Patrik Höglund: Eller, det är ju som här med Vasa och Äpplet och... samtida som du hittade.

Jim Hansson: Ja, det har varit känt också, man tror ju att Äpplet, man tror att man skall få klart Äpplet till sommaren 1628, samtidigt med Vasa då, att de skall kunna segla och lägga sin beredskapsskador vid Älvsnabben, men Äpplet blir ju aldrig klart det året. Ändå finns det en bemanningsplan och en plan för var hon skall förläggas.

[musik spelas]

Cecilia Eriksson: Vilken är den roligaste delen i ert jobb? Är det det här, detektivarbetet? Eller är det arbetet under vattnet?

Patrik Höglund]: Jag tycker, detektivarbete hänger med ner under vattnet, det börjar ju egentligen där. Sedan är det ju, jag vet inte. Det är lika roligt när man, börjar rita, skissa, sitter och suddar och håller på. Och så börjar man se vad som händer där. Sedan börjar man att titta i arkiven, som du säger, man upptäcker. Det är så många bitar som faller på plats, som man behöver, för att få till det. Det räcker inte bara med en datering, ett mått, eller att hitta ett brev. Det är så mycket som måste till. Det är hela den här resan och processen, som är skitkul!  Men det börjar ju oftast under ytan, som när vi kommer ner och sätter två kanondäck och fan, då pirrar det till lite, där nere i mörkret.

Jim Hansson: Så är det utvecklingen, metodutvecklingen är enkel, att mäta balkar, vi har utvecklat det, att vi gör det snabbt. För när vi är på botten då, alltså, det är viktlöst och stort ballt vrak och sådär. Vi måste ju vara effektiva också. Ner snabbt som tusan, samla information, vi har kort tid på bottnen. Filma det vi kan, mäta det vi kan och ta oss upp. Alla bitar är roliga.

Patrik Höglund: Ja, de är det. och det ju också någonting vi har lärt oss. Vad är det vi skall titta på egentligen? Man måste ju ha ett syfte med det man håller på med och det har vi ju också utvecklat, för att få de här...

Jim Hansson: Relevanta

Patrik Höglund: Relevanta måtten för att kunna hitta spårare i arkiven och vi har ju bara i snitt 20-25 minuter på det här djupet på bottnen. Det är kort tid, det är mörkt och det är ett par, tre, fyra meters sikt kanske.

Cecilia Eriksson: Vad mer lär, man sig av ett sådant här fynd ? Förutom att ni kommer att lära er, mycket nytt om skeppsbyggnad och sånt?

Jim Hansson: Man lär sig också förstå samtiden. Varför man bygger de här skeppen? Varför man vill att de här skall utvecklas? Och sådana där saker.

Patrik Höglund: Speciellt under den här tiden 1620-30 är Sverige under den här Stormaktsuppbyggnaden.

Patrik Höglund: Lejonet från Norden, det är en stor lansering av kungen,

Jim Hansson: De här skeppen, är ju helt vitala, kanske inte just de stora, men Flottan överhuvudtaget, är helt vital för att det här Östersjöväldet skall kunna hålla ihop och man skall, kunna skeppa trupper fram och tillbaka och man skall kunna stå emot en eventuell fiende som kommer ut på Östersjön, danskar eller holländare eller ryssar, senare. Så Flottan är den största utgiftsposten, som staten har vid den här tiden. Man satsar stenhårt på den. Och sedan ser vi de här svängningarna i stora skepp, är inte så bra under en viss period. Under Trettioåriga kriget, när man mest håller på med trupptransporter och det är då man satsar mest på de medelstora skeppen. Sedan senare igen, när det blir att möta danskar och holländare i strid. När de kommer med stora skepp då måste man svara dem, från svenskt håll och då bygger man stora skepp igen.

Patrik Höglund: Sedan tänker jag, att man kan sätta Vasa en annan dag, eller nåt alla tycker att det är superkatastrof och sådär, men nu kan man faktiskt berätta det här, att det är en evolution och att det inte är något ovanligt. Så det är den, det muséet kan ju få lite ny dragningskraft och lite nya berättelser, som vi kan hjälpa till med och det är också skitkul.

Jim Hansson: Nämen och sedan är det roligt. Vi brukar snacka om, det är det här med, att man lyfter, de här enskilda berättelserna, alla de här Maria Eleonora försvinner och Riksamiralen  blir nervös och man letar rätt på en av de här. I samband med det, när man ligger vid Kalmar med Äpplet, då är det en båtsman som rymmer, det är också en sådant där [?? passusivt 00:15:16]  rättegångsmaterial. Jättekort, nägra rader: Båtsmannen Erik Jacobsson, kallad, Kabyssråttan. Han rymmer från Äpplet vid Kalmar, han blir dömd till döden, inte bara på grund av det utan han har stulit från sina båtsmanskamrater, vid upprepade tillfällen.

[musik spelas i bakgrunden]

Cecilia Eriksson:  Där lämnar vi Vrakmuseets Marinarkeologer Jim Hansson och Patrik Höglund. Poddproducent: Estrid Holm. Jag som berättade heter: Tuvalisa Rangström, men jag vill berätta lite mer om fyndplatsen utanför Vaxholm, innan det här avsnittet om muséets podd är helt slut. Där ligger, som ni hörde inledningsvis, flera vrak på sjöbottnen. Det beror på att Gustav Vasa var orolig över att, det lättnavigerade sundet bland Rindö och Värmdö skulle bli en zenitväg för danskar eller ryssar, som ville ta sig in i Stockholm utan att passera kungens nyuppförda fästning, på Vaxholm. Under 1600-talet sänktes avsiktligt flera kända Örlogsskepp i sund och leder kring Vaxholm, som hinder. Enligt arkiven, är tre av dem, Äpplet, Kronan och Scepter . Och där lär de få ligga kvar, men på Vrakmuséet kan du titta på de trästycken som bärgats för att användas vid åldersbestämningen, alltså ett av bevisen för att vraket utanför Vaxholm verkligen är Vasas systerfartyg Äpplet.

[musik spelas i bakgrunden]: Och med det har det blivit dags, att säga, Hej då!

[bandningen slutar]