Textversion: Vikingatidens krigsflottor

Foto av flera replikor av vikingaskepp som seglar på havet, med segel i gula och röda toner. Texten Vikingatidens krigsflottor på danska visas.

Talare 1, Morten Ravn, på danska: Jag har sett mycket fram emot att få prata om vikingatidens krigsflottor. Jag har förstås varit tvungen att välja ut små bitar. Jag har valt några saker att prata om de kommande 45 minuterna och så tar vi frågor efteråt. Morten Ravn står framför publik, med presentation projicerad bakom sig. Patrik kommer att leda slaget och se till att den som har frågor eller vill diskutera något får chansen att göra det. Det ser jag fram emot. Detta handlar om en annan del av vikingatiden än den ni ser här inne, som egentligen är tidigare än vikingatiden. Vad jag ska prata om är primärt krigsflottorna - under den sista delen av vikingatiden och en bit in på medeltiden. Som ni alla vet är indelningen i tidsperioder, -vikingatid, medeltid och så vidare, det är ju en efterkonstruktion som vi har lagt på.

Mycket av det vikingatida skeppsbygget fortsätter en bra bit in på 1100-talet och kan se vikingatida ut för ett otränat öga. Konstruktionen ser likadan ut. Så inom skeppsbyggnad delar man upp tidsperioderna på ett annat sätt. Men innan jag sätter igång skulle jag vilja berätta hur det kommer sig att jag står här idag och snackar om skepp. Lite om min bakgrund. Istället för att visa massa diplom och säga att jag har doktorerat i allt möjligt skulle jag vilja berätta hur jag kom in på det här spåret från början.

Och detta är i stort sett det hela: min farbror, som ni ser här. Min far var en riktig sladdis. Det vill säga, hans bröder var väsentligt äldre än han. Det betyder också att några av mina farbröder var nästan en generation äldre. Farbror Kristian, som jag tyckte väldigt mycket om, var född 1922. Han tillhörde en generation som seglade med träskepp och byggde träskepp. Men jag kände honom bara som pensionär. Han är död nu. Han lever inte längre. Som liten var jag en väldigt försiktig pojke. Jag läste många böcker och hade fina betyg. Men jag hade svårare för att ge mig ut och prata med folk och delta på det sättet. Jag var lite blyg.

Men min farbror hade seglat på världshaven i nio år. Han kunde bygga ett skepp med sina bara händer. Han var en riktig man och en stor förebild för mig.När vi besökte honom på Fyn,där han bodde lyfte han upp mig på hyvelbänken och berättade historier från sina sjöresor. Han broderade nog ut historierna en del. De blev bättre för varje gång. Ibland sjöng han sjömansvisor för mig också och andra sånger han kom ihåg. Vissa var nog väldigt fräcka, men det gick över huvudet på mig. En sexåring förstår inte alla såna ord. Men det gjorde intryck på mig. Jag trodde att jag skulle bli sjöman. Det var så mitt intresse väcktes. Så jag gjorde det jag var bra på, som var att läsa. Jag läste allt jag kom över om segling och äventyr till sjöss.

Jag kom från [Tor Hayering?]och det läste jag. Och så höll det på tills jag var 17 år. Då reste jag runt en månad i USA med en äldre kompis. Mina föräldrar var nog inte så glada, men vi var iallafall där en månad. Vi mötte två danska sjömän i Miami. De berättade hur det var att vara sjöman idag. De pratade sjömansdrömmen ur mig helt och hållet. Det var ju så här jag hade föreställt mig det. Ett segelfartyg i det blå, navigation med gamla instrument och allt möjligt. Så är det ju inte att vara sjöman. Det hade jag nog räknat ut själv till slut. Då förstod jag att jag måste ta den historiska och arkeologiska vägen. Jag riktade in mig på sjöfart tidigt i mina arkeologistudier och började arbeta på Vikingaskeppsmuséet i Roskilde. Nu har jag varit där i 23 år, om man räknar in studietiden. Så jag har jobbat där länge. Jag var borta i tre år när jag doktorerade vid Köpenhamns universitet. Men annars har jag varit på Vikingaskeppsmuséet. Det är där jag vill vara. Ja?

Fråga ur publiken: Är det möjligt att ta det på engelska? Jag förstår vart tionde ord du säger.

Okej, jag testar att byta till engelska. Men mina slides är på danska så jag kanske kommer använda något ord från dem. Men ja, jag kan byta. Är engelska okej för alla? Okej, fantastiskt. Då tar vi det på engelska. Så jag trodde att min karriär skulle gå spikrakt till undervattensarkeolog. Vilket förstås innefattar dykning. Något som många här på Vrak också sysslar med. Men olyckligtvis hade jag en ögonsjukdom som ung som innebar att högt tryck kunde göra mig blind.Det var iallafall vad läkarna sa. Jag fick ge upp den planen. Istället fokuserade jag på forskning och idag är jag senior forskare på Vikingaskeppsmuséet. Jag fokuserade mer och mer på skepps- och båtarkeologi istället. Jag assisterar dykare, men jag dyker inte själv under vattnet åtminstone inte professionellt. Det vore för farligt för mig. Så istället blev jag vad vi på danska kallar gummistövelsarkeolog. Så vitt jag vet finns det bara två gummistövelsarkeologer i Danmark. En är Flemming Rieck, som du känner, Patrik. Och den andra är jag. Vi är gummistövelsarkeologer.

Vi är väldigt intresserade av vad som finns under vattnet, men vi kan bara gå i så djupt stövlarna räcker. Det är inte helt sant, men vi blir retade ibland. Så det är vad jag är: Gummistövelsarkeolog. Idag hoppas jag att vi hinner gå igenom allt det här. Först skulle jag vilja ge en väldigt kort inledning. En kort sammanfattning av Skandinaviens vikingatida samhälle. Bara några glimtar och ord om det. För att ni ska förstå vad skeppsbygge betydde för samhället på den tiden. Och likaså sjöfarten, så klart. Sen ska ni få en snabbkurs i skeppsbygge. Jag har en animation som är fyra minuter lång. Efter det kommer alla här kunna bygga ett vikingaskepp! Sen ska vi titta på militäroperationerna, framför allt under den senare vikingatiden. Sen ska vi göra en fallstudie om Skuldelevfyndet som man kan se på Vikingaskeppsmuséet i Roskilde, som en fallstudie av krigsflottan. Sen ska vi titta på flottans komposition och storleken på de olika flottorna. Hur många skepp de bestod av. Sen ska vi titta på krigsekonomin och gåvans makt, som jag kallar det. "Gavens magt. Det ingår även i detta museum. Det är inte begränsat till vikingatiden. Det är något som alltid har bundit oss samman. Om man ger någon en gåva, finns det ett pris att få i gengäld. Det finns inga gratisluncher, som amerikanerna säger.

Och slutligen hoppas jag kunna visa er några nya experimentella arkeologiska test jag håller på med. Det är jag och några få personer till som gör småskaliga operationer med specialstyrkor, för att se hur vikingarnas spaningsarbete kan ha gått till inför deras amfibieoperationer. Jag tycker det är en viktig bit, så jag ska skynda mig lite. Först en kort sammanfattning. Det finns många sätt att summera den skandinaviska vikingatiden. Det är svårt att göra det på en enda slide. Jag fick klura länge på det. Vad kan jag göra med en enda slide? För att ge er en uppfattning om några aspekter av vikingatiden. När jag läste Jon Vidar Sigurdssons bok, hade den en väldigt bra sammanfattning. Den är från 2017. Så jag valde ut några punkter från hans slutsatser om vad vikingatiden var. Alla kanske inte håller med. Men jag kommer att använda några av hans slutsatser senare i den här presentationen. Så ni kan ta med er några av aspekterna och betrakta dem mot bakgrund av samhällets strömningar i stort.

Okej, på danska: "Politik gick ut på att bygga de bästa och starkaste nätverken." Jag kan säga det på engelska också. Politiken handlade främst om att försöka ha det bästa och starkaste nätverket. Jag återkommer till det senare, för där spelade skeppen en roll. Men även gåvorna som jag nämnde tidigare var väldigt viktiga. Makt handlade om hur många anhängare man hade. Kom ihåg att vid denna tid var kungen primus inter pares. Det betyder att han var "den främste bland likar". Han behövde stöd från affärsmagnater och hövdingar för att fortsätta vara kung.

Politiken pågick ständigt. Läget var ganska instabilt, på grund av vad vissa forskare kallar för "kontextuell lojalitet". Läget kunde skifta väldigt snabbt. Det ansågs inte svekfullt att byta sida om man fick en större gåva där. Både krigare och stormän kunde byta sida i allianser för att någon annan var bättre på att ge gåvor eller bidrog med något annat. Det var inte illojalt. Det var kontextuellt lojalt. Det berodde på sammanhanget. Det här är Jon Vidars tolkning. Alla håller inte med. Men han påstår sig se både i skrivna och arkeologiska källor att även om samhället präglades av våld, var det inte alls så våldsamt här hemma. En anledning är att vid strider på hemmaplan, som sällan ledde till dödsfall, betydde de här skiftande allianserna att man kunde möta sin bror eller svåger på slagfältet. För alla bytte sida hela tiden. Detta begränsade våldet på hemmaplan, enligt hans tolkning. Även om det pågick väldigt mycket våldsamheter utanför Skandinavien. Där fanns det inte lika många familjeband att tänka på. Det är omdebatterat, men jag tycker att det är en intressant tanke. Att det kan ha varit en skillnad mellan hemma och borta. Men detta instämmer jag helt i. Det var ett show-off-samhälle. Det var mycket blingbling på vikingatiden. Vi ser både på fynden och i skrivna källor - att det var viktigt att visa upp sin rikedom och makt - men också att vara generös. Det var vad eliten värderade på den tiden. Gården var samhällets grund. Men ännu viktigare, om man frågar mig, var skeppen - för att tillskansa sig rikedomar. Jag återkommer det. Varför krigsflottorna var nödvändiga för att upprätthålla samhällsstrukturen. Man samlade på sig rikedomar utifrån. Det leder oss in på skeppsbygget, som vi nu ska titta närmare på. Hur man byggde krigsflottor och hur man använde dem.

Jag lovade er en snabbkurs i skeppsbygge. Vi börjar med grunderna. Sen ska jag visa animationen och förklara vad den visar. Jag förväntar mig inte att ni ska memorera alla båtdelar. Det är inte så viktigt. Det viktiga är att skeppen här uppe i norr byggdes utifrån och in. Det betyder att kölen läggs ut först. Man reser stävarna. Och sen bordlägger man hela skrovet. Det vill säga, från skeppets botten och upp mot sidorna av skeppet. Och först när det är gjort lägger man bottenstockar, - det vill säga, den invändiga stommen. Vid Medelhavet kring samma tid såg det annorlunda ut.

Där började man med skelettet och sedan bordläggningen. Och borden lade man så här, istället för det överlappande klinkbygget - som vi använde här uppe i norr. Som ni ser här, överlappande bord. Och här ser ni olika sätt att fästa borden i varandra. Högst upp är det en nit och en nitbricka. Ni kan se dem på utställningen här. Till höger efter ingången finns nitar och nitbrickor från Salmeskeppen. Man kunde också använda små tränaglar som man kilade fast. Mindre vanliga i norra Skandinavien, mer vanliga i norra delarna av Tyskland, - men de har påträffats ända uppe i Norge. Man kunde också använda de här små böjda spikarna, - som man hamrade in, och sedan trädde ihop och böjde på insidan. Så det fanns olika tillvägagångssätt. Den inre strukturen, skeppets skelett, är så nätt och elegant - och väger inte mycket alls. Skeppen var väldigt lätta för sin storlek. Designen är rent briljant. Senare under medeltiden blir allt upp och ner - från en skeppsbyggares synvinkel. Stora, klumpiga skepp. Vi brukar säga att stoltheten flyttade in i lastutrymmet. Det är en generalisering. Det fanns också några vackra skepp på medeltiden. Som ni kan se här är stommen väldigt enkel. Bottenstock, stöttor, ett lager med tvärbalkar som kallas för biti. Sen har vi två stöttor till och vad vi kallar för en toft. Jag tror det är samma ord i alla nordiska språk. Det var dem man satt och rodde på. Så det hela är väldig enkelt. Triangelns makt. Man får ett väldigt starkt skepp. Det är väl genomtänkt och har utvecklats under lång tid, - från järnåldern och kanske till och med yngre bronsåldern - och visar på en mycket hög nivå av yrkesskicklighet. Så det var ingen ny uppfinning på vikingatiden - utan något som deras förfäder utvecklade under hundratals år och många generationer - och som nådde perfektion under vikingatiden - och gjorde dem berömda för sina skepp och skeppsbyggande.

Nu ska jag visa animationen. Jag tycker att det är ett bra sätt. (Animation av hur ett vikingaskepp konstrueras visas på skärmen).

Här är kölen utlagd, bestående av flera delar. Det här är ett långskepp. En modell av Skuldelev 2, som är ett 30 meter långt långskepp. Sen har vi förstävens och akterstävens olika delar, - för att visa att det inte bara är en enda del. När det kommer till så stora skepp består de av flera delar. Som jag förklarade tidigare, när vi har lagt ut kölen, - och rest stävarna som ni ser här - är det dags för bordläggning. Redan nu ser man skeppets form utifrån skalet, eller borden. Borden går längs hela skrovet och upp mot sidorna. Sedan lägger man bottenstockar, som ni ser här. Det här går förstås lite snabbare än i verkligheten. Då var alla på plats. Nu kommer något med ett roligt namn. På danska kallas det "kølsvin". Jaha, "kölsvin". På engelska är det "keelson". Så det är ett ord som återfinns i många språk. Som ni ser är den väldigt lång. Den har vuxit sig lång under vikingatiden. All kraft som kommer från seglet och går ner genom masten - måste fördelas ut i skeppet, för att varken mast, skepp eller segel ska ta skada. Nu är bottenstocken på plats. Och några mellanspant. De var vanliga på långskepp som tvärgående förstärkning. Nu blir det många språk här ... Sen har vi dessa som heter "stringers" på engelska. Löst sittande balkar över spanten här emellan. Det är för att stärka skeppet även i längdled, - och inte bara på tvären. Sen monterar man de här stöttorna. De kallas ibland för ["sneller"?].

Och så är vi redo för nästa lager av stommen. Nu kommer bitin. Jag tror faktiskt att det är ett fornnordiskt ord, - som används i många språk och även på engelska. Som ni ser har vi nu en nod som är redo för däcksplankorna, - som man vilade fötterna på. Här ser vi in under däcket, för däcket är inte lagt än. Så nu är bitin på plats. Vi får lite animationer här. Och så lite mer förstärkning på längden. Och sen kommer nästa lager av stöttor. Och slutligen tvärbalkarna, tofterna, som man satt på när man rodde. Nu har vi nästan byggt ett helt skepp! När allt detta är på plats lägger man mer bord. Här har vi en väldigt viktig planka, den med årportarna. Det fanns olika lösningar, men de flesta segelfartyg hade årportar. Inte alla, men de flesta. Vissa skepp hade klykor som sticker upp på sidan, ni vet, - men det är vanligast på stora roddbåtar. Förekommer även på mindre segelbåtar. Men på sådana här stora skepp är det oftast årportar. Här har vi mastfisken - och masten där. Masten kan resas och fällas. Ibland var det en fördel att kunna fälla mast och segel. Det blir lättare att ro. Och det är bra när man ska gå till anfall och inte vill synas. När man vill gömma sig. Då är det en stor fördel att kunna fälla segel och mast. Det gör skeppen svåra att upptäcka innan det är för sent - när man ror iland på det sättet.

Andra gånger ville man inget hellre än att synas. Då kan man hissa segel för att skrämma sina tilltänka offer. Här har vi ett sidoroder, karaktäristiskt för vikingatiden, - men även för järnåldern. Här har vi årorna. Det är viktigt att komma ihåg att långskepp kunde framdrivas på två sätt. Med hjälp av seglet och med hjälp av alla de här årorna. Så när vinden blåser fel eller det är dåligt segelväder  - kan man framföra skeppet med muskelstyrka. Det är viktigt när man är ute på plundringståg och har gjort ett tillslag, - och vill ta sig därifrån snabbt. Har man inte bra vindar blir det problem om man inte har åror. Då ligger man där och flyter som en anka - och kan lätt bli attackerad. Så det är viktigt när du vill ta dig därifrån snabbt. Nu flyger vi genom skeppet här - för att visa alla beståndsdelar. Den här animationen gjordes år 2004 - av en mycket skicklig och teknisk digital designer. Det tog honom tre månader. Så det är ett sant mästerverk. Nu kan säkert min 17-årige son skapa något liknande på en dag. Men denna är skalenlig och allt, så den är väldigt användbar. Men saker förändras. Ja? Snygg animation.

Jag tänkte på att det är smart hur de har byggt båten. Varje liten del gör båten starkare. Ja, varje liten del fyller en funktion, - och har betydelse för strukturens styrka och flexibilitet. Det finns inga överflödiga delar. Det är verkligen ett väl genomtänkt koncept. Varje liten del brukar också vara utsmyckad. Det gäller även delarna under däck, - som inte ens syns när man seglar. Det är en diskussion som pågår just nu. Vad betyder det? Varför dekorera något som inte syns? Det kanske har att göra med stoltheten de satte i sitt skeppsbyggande. Ja, det är en väl genomtänkt konstruktion. De böjda spikarna, vad kallas de? Vi kallar dem [wind insert?]. [ Wind insert? ] ? - Ja, [ wind insert? ]. Vi spolar framåt lite, för jag vill ... Ja, den! För skojs skull. Visst är de brutala? Nu vet ni hur man bygger ett skepp.

Så nu ska vi prata om hur man använder dem - i militära sammanhang. När man talar om den tidens militära operationer - är det oftast den båtburna militären man talar om. Jag har använt ett militärt tänkesätt i uppdelningen här. Man har vissa mål och vissa medel för att uppnå dem. Det är grunden. Målen kunde vara ekonomiska och sociala. Då åkte man ut på plundringståg. En del av vinsten var allt stöldgods - som man kunde dela ut i sitt nätverk efteråt. Men man vann också en social identitet. Att vara en skicklig och modig krigare. Vid hemkomsten hade man vunnit status i folks ögon. Så det fanns många berikande aspekter. Vissa av operationerna syftade till att erövra land - och ta kontroll över folk.

Det kunde också handla om politik och alliansbildning. Man kunde stödja olika sidor. Det var en komplex sak. Allianserna skiftade hela tiden. Man kunde stå i förbund med någon ett par år - och så kunde man plötsligt vara varandras fiender. Men det kanske inte ser så annorlunda ut idag. Det kanske är människans natur. Och så har vi teknologin, eller de medel du förfogar över. Det kunde vara skepp, krigare, hästar, vapen. Och så fanns det olika metoder. Man kunde göra en hit and run-attack. Det var viktigt vid plundring att ta sig snabbt därifrån - genom att ro eller segla. Men man kunde också transportera stora förband - utan att bry sig om hur snabbt man kunde ta sig därifrån. Då handlade det om att erövra land. Då behövde man ... Oj, ursäkta. Jag tappar den.

Då behövde man även ett stort antal lastbåtar. För att underhålla krigarna vid långvariga plundringståg. Så krigsflottorna såg väldigt annorlunda ut. Vi har även beskrivningar av sjöslag. Men inte i modern mening. Man band ihop skeppen och skapade plattformar - som man slogs på till sjöss. Dessa sjöslag beskrivs som väldigt rituella. Det verkar nästan som att platsen var avtalad på förhand. Och det var den nog ibland. Man började med att peppa sina egna trupper.

Sen skrek man fula ord till motståndarna för att sänka deras moral. Sen avfyrade man missiler. Inte faktiska missiler, utan pilar, spjut och sten. Och sen börjar man slåss. Ibland verkar beskrivningarna lite idealiserade. I verkligheten var det nog lite mer kaotiskt. Om vi tittar på skeppen - är det viktigt att förstå skillnaden mellan fraktskepp, "lastskib" på danska, - och de långa, smala skeppen, långskeppen som ni ser överst här. "Krigsskib", "langskib" eller "mandskabsskib". Så att det är utrett redan från början.

Vi ska titta närmare på Skuldelevfyndet, som finns på Vikingaskeppsmuséet. Det var ett extremt viktigt fynd för oss danskar - eftersom det bekräftade att vi var en del av vikingatiden. Dessförinnan kände man till fyndet i Ledby, en båtgrav på ön Fyn. Men att hitta vikingaskepp med bevarade trädelar och allt - var något nytt i den danska arkeologin. När det uppdagades att det var faktiska vikingaskepp - som låg ute i fjorden i Roskilde, där nere vid den gula pricken ... Längst inne i Roskildefjorden. De fem Skuldelevskeppen användes under den senare delen av vikingatiden - för att blockera farleden mot Roskilde.

Förmodligen för att förhindra en attack - som kanske var förestående enligt deras prognos. Kanske också för att kontrollera farleden och transporterna i fjorden. De använde fem gamla skepp i två omgångar. Fyllde dem med stenar och balkar - och använde dem för att spärra av en av huvudlederna till Roskilde - för att kontrollera trafiken. Tur för oss att de gjorde det! Delar av skeppen låg så väl inbäddade i sediment under ytan - att de har bevarats till idag. Men det krävdes stora ansträngningar. Två unga personer fick kämpa för att övertala - såväl privata investerare som myndigheter att faktiskt genomföra utgrävningen. En av dem var den blivande grundaren av Vikingaskeppsmuséet - och praktiskt taget grundaren av den danska undervattensarkeologin, - Ole Crumlin-Pedersen, nu bortgången. Den andre var riksantikvarien Olaf Olsen, som också gick bort för några år sedan. Båda två var unga män när det begav sig. De gjorde en gigantisk insats för att skaffa fram resurser - och översåg utgrävningen i samarbete med andra. De undersökte området med hjälp av dykare - för att ringa in området där de fem skeppen låg. Sen byggde de en konstgjord ö ute på fjorden. Man inhägnade området med en järnmur och skapade en plattform - varifrån man pumpade ut vattnet för att kunna genomföra utgrävningen. Samtidigt pumpade man in en mindre mängd vatten - för träet måste hållas fuktigt.

Jag var inte med vid utgrävningen. Det var 1962 så jag var inte född än. Men det finns ju fortfarande andra som var med. De säger att det var spännande, så klart, men också väldigt tufft. Att ligga där och vara blöt och dyka och allt sånt. År 1962 var Vikingaskeppshallen klar och skeppen kunde ställas ut. Så här ser det ut idag. Här är de fem Skuldelevskeppen. De är monterade med toppmodern teknik. Det är viktigt att visa vilka delar som är hittade, - och vilka delar som representerar en tolkning av skeppens utforming.

När Ole Crumlin-Pedersen var i hallen brukade han säga - att om man vill veta hur skeppen faktiskt såg ut - får man titta i den senaste forskningsstudien. Han syftade på att det ändras hela tiden. Här ser vi en fixerad bild, från tiden då de monterades. Nu tror vi att Skuldelev 2, det längsta långskeppet, faktiskt var ännu längre - än det är på utställningen. Våra tolkningar ändras vartefter som vi lär oss mer - av att bygga rekonstruktioner, segla dem och analysera dem. Så bilden förändras, men vi kan inte ändra på de utställda skeppen hela tiden. Men de finns utställda. För ett tränat öga, om man tittar på detaljerna, är det ett helt fantastiskt fynd.

Vi har även byggt rekonstruktioner av skeppen. Det är en stor del av vårt jobb på Vikingaskeppsmuséet. Vi rekonstruerar skepp och seglar dem. På så vis får vi massor av insikter om skeppen. Vi kan betrakta de arkeologiska objekten utifrån dessa insikter - och likaså andra källor från vikingatiden. Vi hävdar inte att vi tänker som vikingar - eller att vi förkroppsligar dem på något sätt. Men man får vissa insikter. Jag kan ge många exempel på hur det har förändrat - vår tolkning av källor från den tiden. Det ger andra insikter än att bara sitta och skriva - att faktiskt bygga och segla skeppen. Här är rekonstruktioner av Skuldelev 1 och Skuldelev 2. Jag önskar att jag kunde gå igenom allt, men tiden springer iväg.

Det finns fler saker jag vill hinna med. En av de sakerna är att ge er en uppfattning - om hur det är att vara ombord på ett långskepp. Jag ska visa en kort film från resan som genomfördes 2007 - med vår rekonstruktion av det 30 meter långa långskeppet. Det fick namnet Havhingsten. År 2007 seglade det från Roskilde till Norge, norr om Skottland och ner till Dublin - där det ställdes ut, - och året efter fortsatte resan söder om England och tillbaka till Roskilde. Att skeppet blev utställt i Dublin var inte för att vi älskar Dublin - även om Dublin säkert är toppen! Anledningen är att originalskeppet, Skuldelev 2, - inte bara kunde dateras extremt precist med hjälp av dendrokronologi - utan det gick även att se var träet som skeppet var byggt med hade vuxit. I fallet med Skuldelev 2 gick det att se att kölsvinet, - som man fäster masten i inuti skeppet - och som alltså måste ha byggts redan i konstruktionsfasen - var gjort av ett träd som fälldes sommaren 1042. Det gick att datera med extrem precision. Så är det inte alltid. Det gick även att se att trädet hade vuxit i närheten av Dublin. Så det är faktiskt ett irländskt skepp. Det är något jag vill framhäva när det gäller sjöfart och Skuldelevskeppen. Bland de fem skeppen från Skuldelev har vi ett irländskt skepp, - två skepp byggda i Sognefjorden, i Bergen-området i Norge, - och två skepp som troligen byggdes av danskt trä. Ett av dem är från östra Danmark eller möjligen Skåne. Det säger något om sjöfarten. De byggdes i norra Europa och slutade som en avspärrning i Roskilde-fjorden. Så är det med sjöfart. Det är ett globalt fenomen. Och har nästan alltid varit det. Men jag vill jättegärna visa ... Hoppas att det fungerar. Kan jag ... ? Åh, det fungerar!

Avresa: Roskilde 1 juli 2007 Nordsjön Skottland Välkomna till Dublin. Keltiska havet Engelska kanalen Englands kust Nordsjön Kommer den att fungera igen? Ja! Nu ska vi titta på flottorna lite snabbt. Vi har information från skrivna källor om flottornas komposition. Vi har annalerna, krönikorna, skaldediktningen, sagorna - och inte minst Vilhelm Erövrarens skeppslista - som är väldigt detaljerad. Men vi har också arkeologiska källor. Till exempel den här utgrävningen som gjordes på 1980- och 1990-talet - i Fribrødreå, som ligger här nere på Falster i Danmark. Man tror att det var skepp som höll på att rustas - för en militärkampanj. Saken kan diskuteras, men det är den vanligaste tolkningen. Så om man tittar på skeppen som hittades där, - och betraktar det som en militär operation, kan man studera sammansättningen. Man kan räkna ungefär tre långskepp per lastskepp - i den här operationen. Men det är viktigt att komma ihåg att om det var en militäroperation, - skulle flottan flyttas ner till området där [ ohörbart ] var, - för en massiv gruppering.

Detta var inte ett plundringståg, utan en erövring. Jag har försökt visualisera det, även om det inte blev så snyggt. Men det gick snabbt. Här är tre stora långskepp, och tre mindre långskepp. Det här är Skuldelev 2 och Skuldelev 5. Och så har vi ett stort eller mellanstort lastskepp här. Och ett litet lastskepp. Ungefär så var flottan sammansatt - om vi lägger till många fler skepp än de som hittades här. Multiplicera dem med tio eller något sånt. Så får man en bild av hur den här flottan såg ut. Men som sagt, allt beror på operationens art. Medlen, målen och vad man råkade ha för resurser just då.

När det gäller flottornas storlek råder konsensus i forskarvärlden - om att de skrivna källorna överdriver - när de beskriver flottor bestående av över 300 skepp. Å andra sidan, tittar man på Vilhelm Erövrarens skeppslista - är de flesta överens om att siffrorna är trovärdiga. Och där har vi 700-800 skepp. I detta fall är det klarlagt att när Vilhelm Erövraren - invaderade England år 1066 genom att korsa Engelska kanalen - användes massor av olika skepp för att transportera trupperna. Ibland tänker jag på reträtten från Dunkerque, ni vet. Då evakuerades trupperna med fiskebåtar. Det var förmodligen något liknande här. I båda fallen var det organiserat - men i Dunkerque ser det ut som sista utvägen, iallafall på film. Här hade de mer tid på sig. De samlade ihop allt de kunde få tag på - och så skickade de båtarna över kanalen. Slaget vid Hastings utkämpades, och resten är historia, som man säger.

Ett är säkert: om man tittar i de skrivna källorna - kunde man ha en flotta bestående av fyra eller fem skepp, - och man kunde ha en flotta bestående av hundratals skepp. Det ställde förstås olika krav på organisationen bakom. Det leder oss in på det här diagrammet som jag satte ihop lite snabbt. För att ge en uppfattning om hur skeppen och krigsflottorna - var sammanflätade med samhället på land. Amfibieoperationer gav ekonomiskt och socialt kapital. Godset kunde man dela ut, ge bort som gåvor, och så vidare - för att bilda allianser och bygga ut sitt nätverk. Det fanns platser dit man tog skeppen, de livsmedel som behövdes - ideologin, utbildningen, hur man gav peptalks till krigare. Man använde sig av religion och många olika aspekter. Man tog dit krigarna och sjömän och hantverkare. Alla resurser man hade till förfogande. Vad ni ser här är kopplingen mellan hav och land. Man behövde alla resurser man hade på land för att rusta flottan. Man behövde flottan för att åka ut och samla tillgångarna man behövde - för att dela ut gåvor och försäkra sig om att man hade stöd på hemmaplan. Jag skulle kalla det för en krigsekonomi, i brist på bättre ord. Krig var väldigt viktigt för samhället. Vi ser liknande tendenser idag. Krigsekonomier byggs upp i många länder. Det finns paralleller. Jag avslutar med en känd vers från Hávamál. "Gåva önskar, att gengåva gives."

Om vi återvänder till Jon Vidar, har vi show-off-samhället, där man måste tillskansa sig rikedom och makt och dela med sig generöst. Skeppet och de marina operationerna var hur man skaffade rikedomar. Jag ska avsluta med ett crescendo. Nämligen de nya undersökningarna som vi har gjort på Vikingaskeppsmuséet. Jag borde rappa på, men jag bara måste visa den här bilden. Den är från ett experiment som vi utförde - tillsammans med en arkeolog som heter Rune Pommer. Han är även officer i danska armén. Vi experimenterade med landstigning och krigsformationer. Och vi skrev några artiklar om det. Vi använde oss av den här moderna modellen för amfibieoperationer - från den amerikanska armén. Inte för att vi tror att de planerar exakt som vikingar, - eller att vikingarna planerade exakt som den amerikanska armén. Men den var användbar eftersom den har olika steg - för att avgöra vad som behöver göras, - som vi kunde leta efter i de skrivna källorna. Så vi strukturerade artiklarna efter det. När vi hade skickat in dem började jag fundera - på en väldigt viktig sak: spaningsarbete. Det går inte att utföra en sådan operation utan att veta var man ska landstiga. Går man iland på fel ställe, eller misslyckas med att sig iland ... De var inte oorganiserade. Man behöver underrättelse och spaning. Men det finns väldigt lite forskning på det, - och det finns väldigt få bevis. Men jag gick igenom många källor, och hittade exempel hos Saxo Grammaticus - i Gesta Danorum eller Saxos Danmarkshistoria. Det finns faktiskt flera exempel på mindre trupper - som utför spaningsarbeten och till och med sabotage.

Jag ska visa snart. Den här texten är lite för lång att läsa upp. Men det är ett exempel. Kungen bestämmer sig för att anfalla ett visst område. Absalon, en av hans militära ledare, utför spaningsarbete. På platserna han fann lämpliga för landstigning stack han ner pinnar - och knöt knutar i vassen - så att man kunde se var man skulle gå iland med trupperna. Så det är ett spaningsarbete. Här har vi ett intressant exempel på en teknik för att ta sig fram så tyst som möjligt. Det är också från Saxo Grammaticus. Det handlar om Erik den Vältalige. Vilket namn, va? Här rör det sig om sabotage. Han ror sin båt ljudlöst - och borrar hål i fiendens skepp. Det här är en dansk översättning av den latinska texten. Om vi tittar på den engelska översättningen ... Jag har testat den med hjälp av personer som är duktiga på latin. Det intressanta är att här beskriver han nästan en teknik. "Han lyfte knappt årorna över vattenytan" - för att ro så tyst som möjligt. Så vi experimenterade lite. Vi testade att ro med den tekniken, - istället för att lyfta årorna högt över vattnet och vrida bladen - som man annars gör när man ror. Och det gav resultat. Särskilt sett till vattnet som annars droppar från årorna. Det sänkte ljudvolymen betydligt att ro med den tekniken. Att bara nätt och jämnt lyfta åran över ytan.

En annan sak som låter mycket när man ror - är årornas knarrande i årtullarna. Det vet ni som har testat att ro ett sådant här skepp. Men det finns en lösning på det med. En traditionell lösning som jag inte har hittat i källorna. Jag gillar att ro och gör det ofta. För några år sen var jag i Norge och rodde med väldigt erfarna roddare. De lärde mig en metod som de sa att de har använt i generationer. Man lindar tyg runt skaften för att de ska låta mindre. Vi mätte ljudet, och det gjorde faktiskt rätt stor skillnad - att linda årskaften med tyg. I Norge har tekniken framför allt använts för att ro ut till strandsatta skepp. För att se vad som fanns i lastutrymmet, - vilket inte var tillåtet. Då lindade man årorna och rodde ut.

Syftet är detsamma: att inte ge ljud ifrån sig. Så det är också en lösning, - även om jag inte har hittat bevis på den i skrifterna. Vi experimenterade även med paddlar. Det finns många olika tekniker, och det kan finnas antydningar - som jag måste titta närmare på i källorna, - om att den här tekniken har använts. Det här är en välkänd teknik som används av specialstyrkor än idag - när de paddlar. Jag tror att den även används i scouterna. Istället för att höja paddeln över vattenytan - när man har gjort ett paddeltag - vrider man bladet och för det framåt genom vattnet. Det känns nästan som att röra om i en gryta. När man vänjer sig och blir duktig på det - kan man paddla rätt fort. Inte lika fort som när man bara ...

Men det sänker ljudvolymen väsentligt. Så det är en väldigt användbar teknik. Jag ville visa det här för att ni ska förstå hur vi jobbar med experimentell arkeologi. Och vad vi experimenterar med för tillfället. Men nu är det dags för mig att tacka er alla för att ni kom. Jag tror att några av era frågor har blivit besvarade. Men ni ska få ställa frågor. Ska jag ta frågorna, eller? Nej, Patrik är moderator. Tack så mycket!