Lasten på vraket från Hansatiden

I slutet av 1300-talet seglade ett stort handelsskepp längs Östersjöns kust. Skeppet var lastat med varor från hela Norden. Tunnor med svavel, buntar med torkad fisk, lådor med renhorn och tunga stenblock som skulle bli slipstenar. Ombord fanns män som kände havet utan och innan. De visste hur man styrde efter stjärnor och vind, och hur man undvek pirater och grund. Men någonstans utanför halvön Darss vid Tysklands nordkust gick något fel. Skeppet sjönk och försvann ner i det kalla vattnet.

Där har det legat i mer än sexhundra år, skyddat av sand och sediment. När marinarkeologer hittade det kunde de följa skeppets sista resa och läsa historien i träet, tunnorna och lasten.

Liv och rörelse i en hamn. Personer som diskuterar och några lastar varor på ett skepp.
Så här kunde det nog se ut i en hamn under Hansatiden. Bilden är en gammal skolplansch från 1950-talet innan det fanns Ipads och datorer. Källa: SO-rummet

Fundera på:

Vad tror du hände den där natten när skeppet gick under?
Hur känns det att veta att ett helt fartyg kan ligga bevarat på havsbotten i hundratals år?

Havets vägar och Hansans makt

Skeppet tillhörde troligen Hansan, en mäktig handelsorganisation som styrde handeln i norra Europa under medeltiden. Hansan var ett förbund mellan städer som samarbetade för att skydda sina köpmän, sina fartyg och sina vinster. Lübeck, Hamburg, Visby och Riga var några av de viktigaste städerna.

Vid den här tiden var havet den snabbaste vägen mellan länder. Vägarna på land var gropiga och gick genom skogar där rövare kunde gömma sig. Till sjöss kunde man resa snabbare och ta med mycket mer. Ett enda skepp kunde lasta hundratals tunnor.

Handeln gav stora inkomster och gjorde städerna rika. Från Norden kom järn, hudar och fisk. Från söder kom vin, tyg och kryddor. Hansan var som ett nätverk som höll ihop hela Östersjön.

Fundera på:

Varför tror du att städer som låg långt från varandra ändå samarbetade?
Vad hade de att vinna på att vara med i Hansan?

Vraket vid Darss

Skeppet vid Darss byggdes i början av 1300-talet. Det vet forskarna genom att räkna årsringarna i träet. När skeppet sjönk hade det troligen seglat i femtio år. När arkeologerna började undersöka vraket fann de att lastrummet var fullt. Tack vare Östersjöns bräckta vatten, som är för saltfattigt för skeppsmask, hade mycket bevarats.

Bland fynden fanns svavel, torkad fisk, renhorn och brynstenar. Lasterna berättar hur handeln fungerade i norra Europa och hur människor levde på medeltiden.

Fundera på:

Hur kan forskare veta så mycket utifrån några plankor och tunnor?
Vad säger ett skeppsvrak om människorna som en gång seglade där?

Varorna som band samman Norden

Svavel användes som medicin, konserveringsmedel och färgämne, men blev också allt viktigare när människor började tillverka krut. Det kom från Island och fraktades via Bergen i Norge.

Fisken i lasten var torkad torsk och stör. Under medeltiden var nästan alla människor i Europa katoliker och under fastan fick man inte äta kött. Fisk däremot var tillåten. Därför behövde man enorma mängder torkad fisk, och den blev en av de viktigaste varorna i handeln.

Av renhorn tillverkade man kammar, skedar och pärlor. Brynstenarna kom från stenbrott i Norge och användes för att vässa verktyg och svärd. Tillsammans visar varorna hur människor bytte naturresurser mellan länder för att överleva och tjäna pengar.

Fundera på:

Vad var det för varor människorna ville ha?

Renhorn var en av varorna ombord som användes till kammar och små andra föremål. Vad har vi idag oftast för råmaterial i i stället för renhorn till sådana föremål?

Livet på havet

Livet till sjöss var hårt. Det var kallt, trångt och farligt. Sjömännen drack öl istället för vatten eftersom vattnet snabbt blev dåligt. Ölet var svagt men rent.

I vraket hittades en tennkanna med en bild av Jesus i locket och texten Ave Regina, en bön till jungfru Maria. Under bönen fanns ett bomärke, ägarens personliga symbol. Kannan var både ett dryckeskärl och ett skydd. Den berättar om hur viktigt det var att ha tro och hopp på resan.

Arkeologerna hittade också nätnålar och sänken. Sjömännen lagade sina nät och fiskade färsk mat under färden. De använde blylod för att mäta djupet. Genom att känna på sand eller lera som fastnade på lodet kunde en van sjöman avgöra var han var någonstans.

Fundera på
Vilka föremål säger mest om livet ombord? Är det lasten eller de personliga sakerna?

Vad skulle du själv ta med dig på en lång resa?

Förlisningen

Sand och skal skyddar vraket

Skeppet, som är ca 700 år gammalt, ligger på sex meters djup. Vraket var till stor del täckt av sand och skal från snäckor och musslor. När marinarkeologerna undersökt fartyget och lasten, täckte de över vraket igen för att skydda det från skeppsmask som förstör vrak av trä. Skeppsmask kan finnas längst söderut i Östersjön, där det är mer salt i vattnet.

Blylod

I utrustningen ombord ingick det här lodet av bly. Det hittades på fören i vraket. Det var ett viktigt redskap för att ta reda på djupet där man var och för att undvika att köra på grund.

Blylodet från vraket vid Darss. Kanske Hansasjömännen använde det innan de gick på grund? Foto: Anneli Karlsson, Vrak/SMTM

Loda – att ta reda på djupet

Med ett tungt lod på en lina kunde sjömännen ta reda på djupet. På lodet hade man ibland satt fast kladdigt fårfett. När lodet stötte i botten följde det med upp spår från botten. Då visste man också om det var sand-, sten- eller klippor på botten. En erfaren sjöman kunde på så sätt även få hjälp med att gissa var man var när man närmade sig land. För att försöka hitta rätt använde man sig också av fåglar, dofter, vind och strömmar, samt solens och stjärnornas positioner.

Blylodet var tungt och det gällde att kasta det långt framför skeppet, så lodet och linan hade hunnit nå botten när skeppet passerade över lodstället. Då kunde sjömannen, stående på skeppets utsida, läsa av djupet rätt på linan. Illustration: Ur Nautisk ordbok av Emil Smith, 1914

Vad hände med skeppet?

Vi vet inte hur det gick till när skeppet förliste och sjönk utanför Darss. I närheten finns flera andra vrak. Kanske var det svårt att hitta och navigera i området. En stor del av lasten följde med skeppet till botten, men inga spår av människor som drunknat hittades av dykarna. Vraket ligger idag ganska nära land. Kanske hann människorna rädda sig med skeppsbåten. Skeppsbåtar var en liten båt som skeppen hade med sig, ungefär som en livbåt.

Vad skulle räddas först om skeppet förliste?

Det fanns regler som bestämde vad som skulle räddas och i vilken ordning vid ett skeppsbrott. Först var det människor, värdeföremål och tågvirke (alla rep på skeppet), sedan fick köpmannen låna skeppsbåten för att rädda sina varor.

Staden Visby på Gotland tillhörde Hansan under medeltiden. Där fanns också lagar för vad en köpman skulle betala om ett handelsskepp sjönk. Så här står det i Visby stadsrätt från 1340-talet:

”Om ett fartyg förliser (Gud förbjude), och man lyckas bärga en del av lasten, så ska köpmannen betala skepparen full frakt för det gods man lyckats bärga.”