Ubåten U479 var fyra meter på det bredaste stället. Maskiner, vapen, matförråd och utrustning tog stor plats. Manskapet fick dela på utrymmet som blev över. De flesta fick dela sovplats och turades om att sova.

Flottans ledning försökte göra livet ombord så bra som möjligt för sjömännen. Mat och avkoppling prioriterades på de trånga ubåtarna. En tysk ubåtsman kunde i början av resan räkna med gott om bröd, potatis, kött och grönsaker. Efter några veckor var det enformig konservmat och unket vatten som gällde. Med underhållning som böcker, skivor och spel försökte man hålla den instängda besättningen på gott humör. Fukt, kyla, dålig hygien, hemlängtan och oro för hur kriget drabbade dem där hemma var stora påfrestningar för männen som tjänstgjorde på en ubåt. 

När det fanns risk för att fienden kunde upptäcka ubåten, även nere i djupet, var besättningen tvungen att vara helt tysta. Alla skulle vara stilla på sina stridsstationer ombord. Den psykiska spänningen och stressen var väldigt stor.  

Att vara i ett litet trångt utrymme under vattnet och att när som helst kunna bli upptäckt av en fiende var mycket pressande. Ytfartygen försökte sänka ubåtar med sjunkbomber och antiubåtsgranater. Det var stora sprängladdningar som var inställda att explodera på samma djup som man gissade att ubåten var på. Ubåtens skrov skulle då skakas om eller pressas sönder som en läskburk. Om ubåten sänktes av dessa vapen dog alla besättningsmän antingen av explosionen, tryckförändringen eller genom drunkning. 

Ubåtar kunde försvara sig med torpeder mot jagande fartyg. Men ubåtar hade bara med sig ett begränsat antal torpeder. Det var 11 torpeder på U479. Det var därför viktigt att vara noggrann och fatta rätt beslut. När skulle man skjuta och när skulle man försöka fly undan och gömma sig? 

Förlustsiffrorna var väldigt stora för de tyska ubåtarna. Detta visste de män som gav sig ut till havs och deras anhöriga när de tog avsked av varandra. Av 41 000 tyska ubåtsjömän dog 26 000. 

Strid och jakt under vattnet

Man jagar ubåtar genom att lyssna efter de ljud som ubåten ger ifrån sig. Det jagande fartyget använder då speciella undervattensmikrofoner, så kallade passiva sonarer. Man kan också jaga ubåt genom att skicka ut ljudvågor under vattnet, så kallade aktiva sonarer. När ljudvågorna träffar ubåtsskrovet studsar de tillbaka till det jagande fartygets sensorer. På det sättet får man både avstånd och riktning till ubåten och vapeninsatsen blir då mer exakt. 

I Östersjön försvåras ubåtsjakt av att havsvattnet i Östersjön skiktas på grund av skillnader i temperatur och salthalt. Allt ljud under vatten påverkas av detta eftersom ljudets utbredning är beroende av densiteten. 

I dag är moderna ubåtar mycket tysta. En ubåt hör ett övervattensfartyg långt innan övervattensfartyget har en chans att upptäcka ubåten. Detta ger en modern ubåt ett taktiskt övertag i de flesta situationer.

Det skrevs både loggbok och krigsdagbok ombord på övervattensfartyg och ubåtar som hörde till flottan. I loggboken noterades var man befann sig, kurs, fart och väderlek. I krigsdagboken protokollförde man allt som hade med uppdraget och krigsaktiviteterna att göra. Alla loggböcker och krigsdagböcker skickades till speciella arkiv så fort de skrivits klart. Dessa krigsdagböcker är viktiga historiska källor när man forskar och vill veta vad som hände med ett speciellt fartyg och dess besättning. Forskarna kan lägga ett pussel genom att jämföra olika krigsdagböcker från olika fartyg vid samma tidpunkt och till och med få reda på vilka som möttes i strid, eller vilka uppdrag som genomfördes. 

Den sista arkiverade krigsdagboken för U479 skrevs mellan 27 oktober 1943 till 23 september 1944 av befälhavaren ombord. Dagboken för tiden efter den 27 oktober är antagligen kvar i vraket. Det vi vet om den tiden, kommer från rapporteringen via radio.

1944 flydde 32 000 ester till Sverige över Östersjön till följd av Sovjetunionens ockupation. Sovjetunionen genomförde då stora utrensningar mot de balter som man ansåg hade samarbetat med tyskarna under kriget. 

Det var inte bara militär sjöfart som drabbades av kriget på Östersjön. Även civila fartyg och båtflyktingar från Baltikum utsattes för angrepp, minsprängningar och kontroller. Passagerar- och lastfartyg som kunde ha eftertraktade råvaror till krigsindustrin eller flyktingar ombord sänktes av motståndarnas fartyg och ubåtar.  

Båtflyktingar från Estland 

När Sovjetunionen återtog Baltikum från Tyskland 1944 orsakade detta en massflykt från de baltiska staterna. I augusti 1944 fick U479 och andra tyska ubåtar order om att stoppa bland annat flyktingar från Estland på väg mot Sverige.  

Närmare 35 000 baltiska flyktingar kom ändå till Sverige. Morgonen den 22 september 1944, strax norr om Gotland, rammades en båt med flyktingar från Estland av en oidentifierad tysk ubåt. Arnold Niitsoo var flyktingbåtens befälhavare och skrev i ett brev strax efter händelsen: 

Ubåten närmar sig i hög fart akterifrån. Jag väjer för att inte vara i vägen men den girar efter. Helt oväntat fortsätter den i en kurs rakt mot oss och rammar vår båt med full kraft, utan förvarning.  

Jag hamnar djupt under vattnet och skymtar ljus ovanifrån. Tar mig upp och får se det fruktansvärda som har hänt. Runt den kullkörda båten, som ligger med kölen i vädret, klänger sig människor krampaktigt fast. Hjärtskärande skrik, gråt och rop på hjälp. 

Ubåten har stannat och lagt sig på avstånd, besättningen står overksam och ser på de nödställda människorna som kämpar i det kalla vattnet, griper tag i varandra, sjunker. Skriken av dödsångest ljuder över de skummande vågorna. 

Min älskade lilla syster, bara 15 år gammal, orkar inte längre utan låter sig omslutas av havet. Jag hinner skönja hennes mörka virvlande hår, som till ett avsked, på hennes färd mot djupet. Når inte fram för att rädda henne.  

Dödsdansen har pågått i över en halvtimme då det förtvivlade ropet ”hilfe!” från kvinnan som simmar mot ubåten får besättningen att reagera. Ubåten kör fram och kastar i en tross till oss. Tio av oss lyckas fånga den, men sexton gör det inte.

Arnold Niitsoo, flyktingbåtens befälhavare

Passagerarfartyget S/S Hansa torpederades

I november 1944 sänktes det svenska passagerarfartyget Hansa när det var på väg till Visby på Gotland från Nynäshamn. 84 personer dog, endast två personer överlevde. Hansa sänktes av den sovjetiska ubåten L-21. Kanske var orsaken att Sovjetunionen ogillade att Gotlandsbolaget, som Hansan tillhörde, fraktade flyktingar från Baltikum till Sverige. Men det kan även ha varit en hämnd mot att svenska regeringen tillät transporter av tyskt material och manskap genom Sverige.

I januari 1945 sänktes det tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustloff av en sovjetisk ubåt utanför den polska kusten. Ombord på Wilhelm Gustloff fanns det över 10 000 människor. De flesta av dessa var flyktingar, kvinnor och barn, men det fanns också sårade tyska soldater och sjömän. 9000 dog i det iskalla vattnet.