U479 - en krigsgrav på Östersjöns botten
åk 7-9/ Gymnasium
U479 på uppdrag i Östersjön
Ubåtar - effektiva vapen
Under andra världskriget dominerades stridshandlingarna i Östersjön av de två huvudfienderna Tyskland och Sovjetunionen. Länderna krigade mot varandra från sommaren 1941. Den nation som härskade över havet kunde förse de egna styrkorna med vapen, mat och drivmedel och dessutom hindra motståndarnas sjötransporter.
Östersjöns stränder gränsar till många stater. Att kontrollera sjöterritoriet, området till havs, var därför viktigt för dessa stater. Ett effektivt vapen i kriget var ubåtar. Att spana utan att bli sedd och göra oväntade anfall är ubåtarnas styrka. Den tyska ubåtsflottan var beryktad och hade sänkt tusentals fartyg. En av dessa ubåtar var U479 som återfanns efter 70 år på Finska vikens botten.
Vraket av U479 hittades utanför Odensholm, Estland. Grafik: Hanne Lindberg, Vrak – Museum of Wrecks/SMTM.
Varför ubåtsvapen?
Ubåtar är ett vapen som orsakar stort lidande, stort antal dödsoffer och materiella förluster på alla sidor. Man kan fråga sig varför man utvecklar och använder ett sådant vapen?
Ubåten har vissa taktiska fördelar som militärer alltid strävar efter att nå både till sjöss och på land.
- Det går att spana på en motståndare både i freds- och krigstid, utan att motståndaren vet om det.
- Det går att smyga sig på en motståndare och attackera utan att motståndaren är beredd eller hinner sätta in motvapen.
- Det går att bära med sig torpeder med stor sprängkraft som har en effektiv förmåga att sänka och förstöra andra fartyg.
- Ubåten har en avskräckande effekt på en motståndare. Ubåten tvingar fienden att ändra sin taktik och gör att den måste ta hänsyn till att det finns ubåtar under ytan. Det gör att motståndarens krigseffektivitet minskar. Ubåtar kan också göra att en motståndare avstår att genomföra en krigshandling eftersom förlusterna kan bli stora.
De svarta punkterna visar var minor och minspärrar var placerade i Östersjön och i farvattnen runt Danmark för att hindra fartyg att komma ut eller in i Östersjön. Grafik: Hanne Lindberg/SMTM
Minor ett hot mot alla fartyg
Under andra världskriget lades det ut enorma mängder minor i Östersjön som begränsade alla fartygs rörelsefrihet. Tyskarna ville stänga in Sovjets örlogsflotta i Finska viken och använde minor till hjälp. Sovjetunionen ville i sin tur hindra tyskarna från att komma in i Finska viken och använde därför också minor. Följden blev att området runt Finska viken blev fullt av minor som hotade alla som var till sjöss.
Ubåtar kan ta sig fram osedda, men de är inte osårbara. En del mineringar är speciellt avsedda för ubåtar. En del mineringar lades ut för att verka mot ubåtar. Minorna förankrades då på olika djup i vattenvolymen för att ubåtar skulle kollidera med dem.
Svenska Marinen röjer fortfarande minor från andra världskriget genom att spränga dem. På bilden sätter en dykare fast en sprängladdning på en mina för att spränga den. Foto: Emil Silferberg/Försvarsmakten
När man spränger en mina måste man vara på säkert avstånd från minan. På den här bilden är kameran 1000 meter ifrån minan. Foto: Emil Silferberg/Försvarsmakten
Ubåtsnät
Stora nät gjorda av metall kunde stoppa fiendens ubåtar. Näten hängde i vattnet med hjälp av bojar. De egna styrkorna kände till hemliga luckor mellan näten som de kunde passera igenom. En del ubåtar hade en “såg” i fören längst fram som gjorde det möjligt för ubåten att ta sig igenom ett nät som hindrade den.
Den svenska ubåten Makrillen med en ”såg” i fören för att såga sönder utlagda ubåtsnät. Källa: Marinmuseum
U479:s krigsdagbok. Källa: Bundesarchiv (bilden är redigerad och formatanpassad).
Propagandafilm om livet ombord på en tysk ubåt
En tysk journalfilm från 1942 visar hur en annan tysk ubåt bevakar haven och sänker ett fartyg. Ubåten i filmen är av en annan modell än U479, men livet ombord för besättningsmedlemmarna var ungefär likadant på alla ubåtar.
Filmen är en del av den nazistiska propagandaverksamheten och vill visa befolkningen hemma i Tyskland att kriget gick bra och framställde soldaterna som glada och motiverade hjältar.
Film: Livet ombord
Klipp från tyska propagandafilm om livet ombord ubåtar.
Die Deutsche Wochenschau: 599 / 10 / 1942 – 9. Källa: Bundesarchiv, Bestand
Den sista kontakten
Den sista radiokontakten med besättningen på U479 skedde klockan 17.28 den 15 november. U479 rapporterade att två fientliga patrullbåtar setts i närheten. Efter det bröts all kommunikation. En knapp månad senare dödförklarades samtliga män som hade varit ombord på ubåten.
Finska viken var Östersjöns mintätaste område. U479 gick förmodligen på en drivande mina, sådana som besättningen hade siktat flera gånger under sommaren 1944. U479 blev en av de 753 stycken tyska ubåtar som sänktes under andra världskriget. Först 70 år senare skulle försvinnandet av ubåten få en förklaring.
U479 sjönk efter en explosion, troligen orsakad av en drivmina. Trots att minröjning har pågått sedan första världskriget, finns tiotusentals minor fortfarande kvar i Östersjön. På bilden ser du en mina som fångades på film av försvarsmaktens fjärrstyrda undervattensfarkoster. Foto: Bild från ROV-film. Svenska marinen, Försvarsmakten
U479 hittas
2009 återfanns vraket på 92 meters djup utanför den estniska ön Odensholm. U479 vilar på styrbords sida på botten. Vid kommandotornet finns spår efter en kraftig explosion, i övrigt är vraket i gott skick. Alla luckorna till ubåten är fortfarande stängda. Hela besättningen blev med största sannolikhet kvar ombord. Ubåten som blev deras grav har inte undersökts än.
Bränsletankarna innehåller fortfarande diesel, därför ingår U479 i ett estniskt projekt som övervakar miljöfarliga vrak.
Vraket efter U479 ligger idag med 90 graders slagsida på 92 meters djup i Finska viken. Det är delvis täckt av sediment. Bilden visar en stor skada i skrovet vid kommandotornet, en glipa och krossade brädor från det träklädda däcket. Foto: Tuukritööde OÜ / Archives of the Estonian National Heritage Board, Pikk 2, Tallinn
Dykfilm lämningen U-479
Här kan du se en film på ubåtsvraket.
Källa: Filmfoto: Tuukritööde OÜ / Archives of the Estonian National Heritage Board, Pikk 2, Tallinn
Strid och Liv ombord på ubåtarna - havets skyttegravar
Tysk ubåt av sorten VII, samma ubåtstyp som U479. Denna finns att besöka om man beger sig till Laboe vid Kielfjordens mynning. Där finns också ett marint minnesmärke för alla de liv som offrats i strider till sjöss. I dag är det ett internationellt fredsmonument. Foto: Darkone, CC BY-SA 2.0, Wikimedia CC
Livet ombord
Ubåten U479 var fyra meter på det bredaste stället. Maskiner, vapen, matförråd och utrustning tog stor plats. Manskapet fick dela på utrymmet som blev över. De flesta fick dela sovplats och turades om att sova.
Ombord på ubåten var det trångt. Varmt och svettigt eller fuktigt och kallt. Den personliga hygienen var dålig och det luktade alltid illa ombord. Källa: Bundesarchiv, bild 101II-MW-4300-08/Foto: Jordan
Flottans ledning försökte göra livet ombord så bra som möjligt för sjömännen. Mat och avkoppling prioriterades på de trånga ubåtarna. En tysk ubåtsman kunde i början av resan räkna med gott om bröd, potatis, kött och grönsaker. Efter några veckor var det enformig konservmat och unket vatten som gällde. Med underhållning som böcker, skivor och spel försökte man hålla den instängda besättningen på gott humör. Fukt, kyla, dålig hygien, hemlängtan och oro för hur kriget drabbade dem där hemma var stora påfrestningar för männen som tjänstgjorde på en ubåt.
Personlig hygien mellan torpedtuberna. Ubåten är som ett jättestort vapen som måste skötas av människor som bor inuti det. Källa: Bundesarchiv: Bild 101II-MW-3926-02/Foto:Weiss
Att alltid vara jagad
När det fanns risk för att fienden kunde upptäcka ubåten, även nere i djupet, var besättningen tvungen att vara helt tysta. Alla skulle vara stilla på sina stridsstationer ombord. Den psykiska spänningen och stressen var väldigt stor.
Att vara i ett litet trångt utrymme under vattnet och att när som helst kunna bli upptäckt av en fiende var mycket pressande. Ytfartygen försökte sänka ubåtar med sjunkbomber och antiubåtsgranater. Det var stora sprängladdningar som var inställda att explodera på samma djup som man gissade att ubåten var på. Ubåtens skrov skulle då skakas om eller pressas sönder som en läskburk. Om ubåten sänktes av dessa vapen dog alla besättningsmän antingen av explosionen, tryckförändringen eller genom drunkning.
Sjunkbomber
Svensk sjunkbomb av den typen som användes under andra världskriget. Bomben är 80 cm hög och 44 cm i diameter. Foto: Marinmuseum
Laddning av torped i torpedtub. Källa: Bundesarchiv :101II-MW-3926-15/Foto:Weiss
Stora förluster av tyska ubåtar
Ubåtar kunde försvara sig med torpeder mot jagande fartyg. Men ubåtar hade bara med sig ett begränsat antal torpeder. Det var 11 torpeder på U479. Det var därför viktigt att vara noggrann och fatta rätt beslut. När skulle man skjuta och när skulle man försöka fly undan och gömma sig?
Förlustsiffrorna var väldigt stora för de tyska ubåtarna. Detta visste de män som gav sig ut till havs och deras anhöriga när de tog avsked av varandra. Av 41 000 tyska ubåtsjömän dog 26 000.
Strid och jakt under vattnet
Man jagar ubåtar genom att lyssna efter de ljud som ubåten ger ifrån sig. Det jagande fartyget använder då speciella undervattensmikrofoner, så kallade passiva sonarer. Man kan också jaga ubåt genom att skicka ut ljudvågor under vattnet, så kallade aktiva sonarer. När ljudvågorna träffar ubåtsskrovet studsar de tillbaka till det jagande fartygets sensorer. På det sättet får man både avstånd och riktning till ubåten och vapeninsatsen blir då mer exakt.
I Östersjön försvåras ubåtsjakt av att havsvattnet i Östersjön skiktas på grund av skillnader i temperatur och salthalt. Allt ljud under vatten påverkas av detta eftersom ljudets utbredning är beroende av densiteten.
I dag är moderna ubåtar mycket tysta. En ubåt hör ett övervattensfartyg långt innan övervattensfartyget har en chans att upptäcka ubåten. Detta ger en modern ubåt ett taktiskt övertag i de flesta situationer.
Fördjupning Krigsdagboken, en viktig historisk källa
Krigsdagboken från U479 en historisk källa
Det skrevs både loggbok och krigsdagbok ombord på övervattensfartyg och ubåtar som hörde till flottan. I loggboken noterades var man befann sig, kurs, fart och väderlek. I krigsdagboken protokollförde man allt som hade med uppdraget och krigsaktiviteterna att göra. Alla loggböcker och krigsdagböcker skickades till speciella arkiv så fort de skrivits klart. Dessa krigsdagböcker är viktiga historiska källor när man forskar och vill veta vad som hände med ett speciellt fartyg och dess besättning. Forskarna kan lägga ett pussel genom att jämföra olika krigsdagböcker från olika fartyg vid samma tidpunkt och till och med få reda på vilka som möttes i strid, eller vilka uppdrag som genomfördes.
Den sista arkiverade krigsdagboken för U479 skrevs mellan 27 oktober 1943 till 23 september 1944 av befälhavaren ombord. Dagboken för tiden efter den 27 oktober är antagligen kvar i vraket. Det vi vet om den tiden, kommer från rapporteringen via radio.
Det röda omslaget till U479:s krigsdagbok med sidan för den 17 september 1944 till höger. Källa: Bundesarchiv (bilden är redigerad och formatanpassad).
U479 den 17 september 1944
Den 17 september 1944 siktade ubåtens besättning passagerarfartyget Aeolus på kurs mot Sverige.
U479 hade order om att stoppa fartyg för att leta efter baltiska flyktingar, men vid detta tillfället gör man inte det. Kanske hade Aeolus eskort av det finska krigsfartyget som nämns i krigsdagbokens notering (översatt till svenska):
17-09-1944
Kl. 08:20: I AO 2822 siktas en ångare, kurs SV, fart 15 sjömil. Vi går mot den med hög fart, det fastställs att det är den svenska ångaren ”Aeolus”.
Kl. 08:31: Siktar ett andra fartyg i AO 2388.
Kl. 09:02: Vi går emot det andra fartyget, fastställer att det är en finländsk ubåtsjagare under örlogsflagg. Låter honom löpa. Medan vi passerar varandra siktar han på mig med sina kanoner, och jag på honom med en T5-torped.
Flykten från andra sidan Östersjön
1944 flydde 32 000 ester till Sverige över Östersjön till följd av Sovjetunionens ockupation. Sovjetunionen genomförde då stora utrensningar mot de balter som man ansåg hade samarbetat med tyskarna under kriget.
Passagerarfartyget S/S Aeolus. Källa: Sjöhistoriska museet/ SMTM
Fördjupning Östersjön - dödens hav
Det var inte bara militär sjöfart som drabbades av kriget på Östersjön. Även civila fartyg och båtflyktingar från Baltikum utsattes för angrepp, minsprängningar och kontroller. Passagerar- och lastfartyg som kunde ha eftertraktade råvaror till krigsindustrin eller flyktingar ombord sänktes av motståndarnas fartyg och ubåtar.
Båtflyktingar från Estland
När Sovjetunionen återtog Baltikum från Tyskland 1944 orsakade detta en massflykt från de baltiska staterna. I augusti 1944 fick U479 och andra tyska ubåtar order om att stoppa bland annat flyktingar från Estland på väg mot Sverige.
Närmare 35 000 baltiska flyktingar kom ändå till Sverige. Morgonen den 22 september 1944, strax norr om Gotland, rammades en båt med flyktingar från Estland av en oidentifierad tysk ubåt. Arnold Niitsoo var flyktingbåtens befälhavare och skrev i ett brev strax efter händelsen:
Ubåten närmar sig i hög fart akterifrån. Jag väjer för att inte vara i vägen men den girar efter. Helt oväntat fortsätter den i en kurs rakt mot oss och rammar vår båt med full kraft, utan förvarning.
Jag hamnar djupt under vattnet och skymtar ljus ovanifrån. Tar mig upp och får se det fruktansvärda som har hänt. Runt den kullkörda båten, som ligger med kölen i vädret, klänger sig människor krampaktigt fast. Hjärtskärande skrik, gråt och rop på hjälp.
Ubåten har stannat och lagt sig på avstånd, besättningen står overksam och ser på de nödställda människorna som kämpar i det kalla vattnet, griper tag i varandra, sjunker. Skriken av dödsångest ljuder över de skummande vågorna.
Min älskade lilla syster, bara 15 år gammal, orkar inte längre utan låter sig omslutas av havet. Jag hinner skönja hennes mörka virvlande hår, som till ett avsked, på hennes färd mot djupet. Når inte fram för att rädda henne.
Dödsdansen har pågått i över en halvtimme då det förtvivlade ropet ”hilfe!” från kvinnan som simmar mot ubåten får besättningen att reagera. Ubåten kör fram och kastar i en tross till oss. Tio av oss lyckas fånga den, men sexton gör det inte.
Passagerarfartyget S/S Hansa torpederades
I november 1944 sänktes det svenska passagerarfartyget Hansa när det var på väg till Visby på Gotland från Nynäshamn. 84 personer dog, endast två personer överlevde. Hansa sänktes av den sovjetiska ubåten L-21. Kanske var orsaken att Sovjetunionen ogillade att Gotlandsbolaget, som Hansan tillhörde, fraktade flyktingar från Baltikum till Sverige. Men det kan även ha varit en hämnd mot att svenska regeringen tillät transporter av tyskt material och manskap genom Sverige.
Löpsedlar som berättar nyheten om den tragiska olyckan. Bild: Sjöhistoriska museet/ SMTM
Den största katastrofen någonsin på Östersjön
I januari 1945 sänktes det tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustloff av en sovjetisk ubåt utanför den polska kusten. Ombord på Wilhelm Gustloff fanns det över 10 000 människor. De flesta av dessa var flyktingar, kvinnor och barn, men det fanns också sårade tyska soldater och sjömän. 9000 dog i det iskalla vattnet.
Det stora passagerarfartyget var fullt med passagerare, flyktingar och skadade soldater. Källa: Barch, Bild 183-L12212 / Herbert Franz Augst / CC-BY-SA 3.0
Fördjupning Svensk ubåt sprängs av tysk mina
Svensk ubåt sprängs av tysk mina
I april 1943 sjönk den svenska ubåten HMS Ulven utanför Göteborg då den kolliderade med en tysk ubåtsmina. 33 svenska sjömän dog. Ulvens förlisning skedde på liknande sätt som för U479. Vid ett sådant förlopp är besättningen helt chanslös. HMS Ulven bärgades och besättningsmännen kunde begravas. HMS Ulvens förlisning var en av de större svenska olyckorna under det andra världskriget.
Besättningen på den svenska ubåten HMS Ulven julen 1942. De flesta av dessa sjömän var ombord april 1943 när ubåten sjönk. Foto: Scanpix
Ubåten Ulvens besättning. Fotografiet tillhörde Gustav Roslund (1916-1943), som var maskinist på ubåten och som omkom när den sprängdes. Fotograf okänd. Källa: Sjöhistoriska museet/SMTM
Tre månader senare... Krigets konsekvenser. De döda besättningsmedlemmarna från Ulven begravs i Göteborg 4 augusti 1943. Foto: Sjöhistoriska museet/SMTM
Fördjupning, Östersjön - krigens soptipp
Krig och miljö
Krig är inte en miljövänlig verksamhet. Krig drabbar djurliv och ekosystem hårt. Krig fortsätter också att påverka vår livsmiljö långt efter att freden firats.
Om man hittar ett föremål som man tror kan vara en mina, ammunition eller senapsgas, låt det ligga kvar och rapportera koordinater till SOS-alarm.
Sopor från krig
Ett mycket stort problem som är en tickande miljöbomb är de tonvis av krigsmateriel som olika länder har dumpat i havet. När krigsmaterielen från krigen blev omoderna eller för dyra att lagra slängdes de i havet. Dåtidens politiker tyckte att det var en enkel och billig lösning för att bli av med detta giftiga avfall. Idag är det självklart att tycka att de som fattade dessa beslut gjorde fel. De respekterade inte havsmiljön eller kommande generationer av människor, som nu måste leva med att ta hand om dessa farliga krigsrester.
Det är inte bara granater och bomber som dumpats utan stora mängder giftig stridsgas som till exempel senapsgas. Ibland händer det att fiskare skadas av trasiga behållare med senapsgas när de råkar fiska upp dem av misstag.
Sönderrostad bomb innehållande senapsgas i Gotlandsdjupet. Källa: Sjöfartsverket
Senapsgas som ligger som en geléklump på havsbotten efter att granatens hölje rostat bort. Det har hänt att fiskare fått upp senapsgas i sina redskap. Upp på båten har sedan gasen i fri form skadat dem.
På det viset kan krigshandlingar för över 100 år sedan fortfarande skada djur och människor.
Lär dig mer om krigsmaterial i Östersjön
Karta över dumpat krigsmaterial
Vill du veta mer om vad för krigsmaterial som dumpats i Östersjön?
Gå till Green Cross karta över vad för krigsmaterial som dumpats i Östersjön (extern länk)
Journalfilmen ”Ammunition Dumped in Ocean”
Filmen visar hur engelska soldater efter kriget dumpar tonvis av krigsmaterial i havet. Videon har engelskt tal utan undertext.
Gå till Buyout Footage Historic Film Archive’s film på Youtube (extern länk)
Artikeln “Kattegatt är en dödsfälla”
Läs tidningsartikeln “Kattegatt är en dödsfälla” som handlar om minor från krigen som fortfarande utgör en fara för människor.
Gå till Expressens artikel (extern länk)
Miljöfarliga vrak
Även civila fartyg, som av olika anledningar har sjunkit, kan bli stora miljöhot beroende på vilken last de har haft med sig. Olja som varit drivmedel är det största problemet. Men det förekommer även laster med miljöfarliga kemikalier. Vraken ligger kvar med sin farliga last, som förr eller senare läcker ut ur vraken.
Bränsletanken på U479 innehåller till exempel fortfarande mycket diesel. Därför ingår U479 i ett estniskt projekt som övervakar miljöfarliga vrak.
Vill du läsa mer om svenska myndigheters arbete med miljöfarliga vrak?
Gå till Havochvatten och läs mer om deras arbete med vrak (extern länk)
Fördjupning - Ubåtshistorik
Naturen inspirerar människans teknikutveckling
Möjligheten att färdas under vattenytan har under historiens gång inspirerat människor, uppfinnare och ingenjörer. Fåglar har inspirerats oss att flyga och havens stora däggdjur valarna har motiverat oss till att dyka djupt ner under vatten.
Uppfinnaren och konstnären Leonardo da Vinci gjorde ritningar av ubåtar redan på 1400-talet, men man vet inte om de faktiskt blev till verklighet och byggdes. Enligt ritningarna så skulle de kunnat fungerat.
Det finns exempel på en tidig ubåt från 1600-talet. En holländsk uppfinnare som hette Drebbel lyckades med en ubåtskonstruktion som kunde ta sig fram på 5 meters djup i floden Themsen i London.
Illustration av när Drebbels ubåt testas i Themsen i London. Bild: Okänd skapare, Public domain, via Wikimedia CC
Här har man försökt återskapa Drebbels ubåt som drevs av årorna som sticker ut från ubåtens sidor. Foto: Homer Sykes / Alamy Stock Photo
Turtle- den första militära ubåten
Under det amerikanska frihetskriget (1775-1783) användes för första gången en ubåt som ett vapen. Ubåten fick namnet Turtle, eftersom den såg ut som en sköldpadda. Den skulle sänka ankrade brittiska skepp. Detta misslyckades och Turtle sänktes istället av engelsmännen som var fienden. Även om Turtle sjönk är principen att sjunka och flyta genom att ta in vatten och blåsa ut vatten ur speciella tankar densamma som på moderna ubåtar.
Ubåt som vapen experimenterade man med i det amerikanska frihetskriget år 1776. Illustration: William Oliver Stevens, Public domain, via Wikimedia CC
Hunley - ubåten som sänkte sig själv
I det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) användes också en ubåt. År 1865 sänkte ubåten Hunley ett fartyg från Nordstaterna, USS Houstanic, utanför Charleston. Det var dock det första och enda uppdraget som den ubåten gjorde. Ubåten befann sig för nära sprängladdningen som sänkte fiendeskeppet. Båda fartygen sjönk och ubåtens hela besättning dog.
Ett skrämmande och dödligt vapen
Det var inte förrän under det första världskriget som ubåten blev ett fruktat vapen för sjömän och sjömilitärer. Tyskland hade utvecklat, för sin tid, nya moderna ubåtar och hade en effektiv tillverkning. Många andra nationer hade liknande ambitioner och var inte långt efter.
Första världskrigets strider präglades av industrialismens teknik och effektivitet, dödligare vapen, större slagkraft och tillverkning på löpande band. Soldater och sjömän på slagfälten fick för första gången i historien möta kulsprutor, stridsvagnar, stridsflygplan, stridsgas, jättestora fältkanoner, pansarskepp, torpeder och ubåtar. Gammal taktik och militära traditioner som mötte modern teknik skapade enorma förluster.
Det mänskliga lidandet och förlusterna på alla sidor blev otroligt stora: 16,5 miljoner människor dödades totalt under första världskriget och över 5000 handelsfartyg sänktes av ubåtar.
Även under andra världskriget var Tyskland det ledande landet när det gällde att tillverka och använda ubåtar i modern krigföring. Vid andra världskrigets slut hade Tyskland haft tillgång till 863 ubåtar varav 753 av dessa sänktes. 41 000 unga män och pojkar skickades ut i ubåtar och av dessa dog 26 000 människor. Tyska ubåtar sänkte 3000 av de allierades (Storbritannien, Frankrike, USA) fartyg och 35 000 allierade sjömän dog.
Även svenska fartyg blev attackerade av ubåtar. Under andra världskriget sänktes 96 svenska handelsfartyg av ubåtar och 1400 svenska sjömän dog av ubåtsattacker och minsprängningar.
Ubåtar idag då?
Under det kalla kriget (1945-1990) var de kärnvapenbestyckade atomdrivna ubåtarna viktiga för att upprätthålla terrorbalansen. Ubåtarna skulle garantera att man med kärnvapen kunde hämnas en oförberedd kärnvapenattack mot det egna landet efter att landet var sönderbombat. På det viset kunde ingen vinna eller ens vilja starta ett kärnvapenkrig. Dessa ubåtar finns kvar än i dag och ingår i de stora militärmakternas säkerhetstaktik.
Mindre ubåtar som inte drivs av kärnreaktorer, eller har atomvapen ombord, kallas för konventionella ubåtar. De har samma taktiska uppgifter som under andra världskriget.
Svenska ubåtar
Sverige har en lång ubåtshistoria. Den första svenska ubåten som användes av flottan kallades Hajen och byggdes 1904. Den finns idag att se på Marinmuseum i Karlskrona. Sverige har därefter byggt och konstruerat ubåtar till den svenska flottan. Två nya ubåtar av Blekinge-klass (A26) byggs just nu på Saabs varv i Karlskrona.
Lyssna på Marinmuseums ljudfil om svenska ubåtar (extern länk)
Ubåten Hajen till vänster, Sveriges första ubåt 1904. Ubåten HMS Neptun till höger tjänstgjorde i svenska flottan mellan 1980 och 1998. Nu vilar båda två i ubåtshallen på Marinmuseum i Karlskrona. Bildkälla: Marinmuseum, Karlskrona
Ubåtar en del av det svenska invasionsförsvaret
För Sveriges del är ubåtarna en viktig del av invasionsförsvaret och skyddet av Sveriges gränser. Om Sverige skulle anfallas av ett annat land är det mycket troligt att fienden kommer att transportera militärer och materiel via fartyg till Sverige. De svenska ubåtarnas uppgift är då att sänka så många som möjligt av dessa fartyg. På så sätt når färre fientliga soldater det svenska fastlandet.
Illustration av den svenska ubåten A26 som nu byggs på Saabs varv i Karlskrona. Foto: Saab