En marinarkeolog undersöker föremål och andra spår som människor har lämnat efter sig, och som finns i vatten eller nära vatten. Det kan vara allt från boplatser, försvarsanläggningar och bryggor till ubåtar, flygplan – och vrak.
Marinarkeologer arbetar inte bara ute på öppet hav. Många gånger jobbar de där nya hamnar och broar ska anläggas och sjönära bebyggelse ska byggas.
Arbetet kan omfatta många olika uppgifter: söka, dyka, dokumentera, analysera och undersöka. Det är oftast ett grupparbete eftersom det behövs specialister inom olika områden. Fynden dokumenteras ofta med hjälp av teknisk utrustning.
Äldre litteratur och kartmaterial kompletterar undersökningar och utgrävningar. Naturvetenskap, konst- och kulturhistoria är till stor hjälp vid tolkning av fynd.
Pusselbitarna som marinarkeologerna lyckas sätta samman ger oss ny kunskap, om föremålen i sig men också om de stora sammanhangen, och om hur människor levt och rest långt tillbaka i historien.
Förutsättningarna för arkeologiskt fältarbete förändras i takt med teknikens utveckling, oavsett om det bedrivs på land eller i vatten. Ny teknisk utrustning för dykning, sökning och dokumentation har gjort arbetet enklare och effektivare. Men många av de traditionella metoderna står sig fortfarande.
Olika historiska källor är ofta till stor hjälp i marinarkeologernas arbete. Gamla sjökort och kartor kan beskriva farleder där segelfartyg tidigare färdades. Konstverk och texter kan vara beskrivningar av platser, förlisningar och sjöslag.
En marinarkeolog behöver en bred utbildning. För att kunna tolka och beskriva föremål och lämningar krävs kunskaper i kulturhistoria, men också i naturvetenskap och teknik. En dykande arkeolog behöver också en dykutbildning.
De flesta material bryts ned med tiden, men genom konservering kan livstiden bli längre. Det finns många olika sätt att ta reda på föremåls ålder.