Resande Man

Natten då skeppet försvann

Det är november 1660. Havet utanför Landsort är svart, kallt och hårt. Ett svenskt skepp ligger för ankar i hårt väder. Ombord finns omkring 65 människor. De flesta är sjömän och soldater, men där finns också något mer ovanligt: en ambassad på väg till Polen. De reser inte bara med kläder och mat, utan med pengar, gåvor och dyrbara föremål som ska användas i viktiga förhandlingar.

Vinden ökar. Ankaret håller inte. Ett ankare förloras och till slut måste besättningen kapa även det sista. Nu driver skeppet mot klipporna.

I paniken försöker några ombord rädda sig i en mindre båt. Men båten kommer iväg utan åror. Den går inte att styra och kantrar i vågorna. Nästan alla i båten drunknar. Samtidigt fortsätter skeppet att driva. Besättningen pumpar, svär, kämpar och försöker få ner den stora skeppsbåten i vattnet. Men det hjälper inte. Skeppet slår mot klipporna, tar in vatten och sjunker.

När morgonen kommer är skeppet borta.

Av alla som fanns ombord överlever bara 26.

Ett skepp som redan blivit en legend

Resande Man blev känt nästan direkt efter förlisningen. Skeppet nämndes i sin samtid i krönikan Theatrum Europaeum. Berättelserna om den våldsamma stormen, de många döda och de värdefulla sakerna ombord gjorde att Resande Man levde kvar i minnet långt efter att själva skeppet försvunnit. Under senare tid började det till och med kallas för ett skattskepp.

Många försökte hitta vraket. Under 1900 talet letade flera forskare efter det utan att lyckas. En av dem var Anders Franzén, mannen som senare hittade Vasa. Först år 2012 hittades vraket utanför Landsort av sportdykare från Grebbestads marinarkeologiska sällskap.

Men att hitta ett vrak är bara början. När ett vrak ligger på botten står det inte vad det heter. Namnet finns inte målat på sidan. Därför måste forskare börja med frågan: Vad är det här för skepp?

När forskare går tillbaka till äldre källor hittar de flera uppgifter om Resande Man. Första gången ett skepp med detta namn nämns är år 1659. Då låg det tillsammans med tre andra skepp i Korsör på västra Själland under vintern. Ombord fanns tre personer som kallades kajutpersoner och 28 personer som kallades gemena. Kajutpersoner syftar ofta på officerare eller underofficerare, men det kan också ha varit personer som barberare eller präster. I gruppen gemena fanns underbefäl, båtsmän, bösseskyttar och soldater.

År 1660, samma år som skeppet senare förliste, nämns Resande Man igen. Då deltog det under sommaren i en eskader under amirallöjtnant Klas Uggla, som transporterade hem svenska trupper från Polen. Vi vet alltså att ett skepp med detta namn verkligen fanns i svensk tjänst och verkligen rörde sig i den del av Östersjön där den sista resan senare ägde rum.

Men mycket är fortfarande oklart. Det finns ingen säker uppgift om var Resande Man byggdes eller exakt hur det kom in i den svenska flottan. En del forskare har föreslagit att skeppet tidigare kan ha varit samma fartyg som St. Johannes, ett svenskt skepp som först hamnade i danska händer efter ett myteri och sedan togs tillbaka av svenskarna. Kanske fick det senare namnet Resande Man för att det bokstavligen färdats fram och tillbaka mellan olika länder. Men detta går inte att bevisa säkert.

Det är här historia blir intressant på riktigt. Källorna ger spår, men inte alltid färdiga svar.

När forskarna började undersöka vraket utanför Landsort letade de efter sådant som kunde avslöja både tid, plats och funktion. I vraket och runt vrakplatsen hittades bland annat en nedrasad kabyss av tegel med ved i anslutning, flera hjul till kanonlavetter, fyra kanoner i lavetter, delar av trossar, schatull, kanonkulor, kopparmynt och delar av keramik som trefotsgrytor.

Det här är viktiga fynd. De visar att det inte handlar om en liten enkel båt utan om ett större fartyg med både militär utrustning och vardagsföremål ombord. Kabyssen visar att man lagade mat ombord. Kanonerna och lavettarna visar att skeppet hade militär kapacitet. Repen, trädelarna och keramiken gör det möjligt att närma sig livet ombord.

Ett av föremålen från vraket valdes ut för att bärgas och undersökas närmare. Det var ett fyrkantigt kopparmynt. När myntet analyserades visade det sig vara ett svenskt plåtmynt i valören en daler, präglat någon gång mellan 1649 och 1657. Det hade tillverkats av myntmästaren Marcus Kock, som kom till Sverige från Belgien år 1626. Myntet tillverkades i Avesta och bar de små märken som avslöjar vem som ansvarat för präglingen.

Det här lilla fyndet är viktigt av flera skäl. För det första visar det att vraket innehåller föremål från rätt tid. För det andra visar det att skeppet hade en koppling till Sverige. För det tredje ger det oss en möjlighet att prata om hur pengar fungerade förr.

Plåtmynt var stora och otympliga därför att myntets värde skulle motsvara metallens värde. När det blev svårare att få tag på silver och man i stället tillverkade mynt i koppar behövde de bli större och tyngre för att motsvara samma värde. Vissa svenska kopparmynt kunde väga upp till 20 kilo. Det säger något både om Sveriges ekonomi och om hur annorlunda vardagen kunde vara förr.

Forskare använder inte bara texter och föremål. De använder också naturvetenskapliga metoder. En sådan metod är dendrokronologi. Det betyder att man undersöker årsringar i trä.

När ett träd växer bildar det en ny årsring varje år. Hur bred eller smal ringen blir påverkas av klimatet. Därför får trä från olika tider och olika områden ett slags mönster. När forskare sågar ut små provbitar ur ett vrak kan de jämföra mönstret med stora referensmaterial och på så sätt ta reda på ungefär när trädet fälldes.

När träprover från vraket vid Landsort undersöktes visade det sig att virket hade fällts någon gång mellan omkring 1642 och 1647. Det betyder att skeppet byggdes före år 1660, vilket stämmer med Resande Man. Däremot gick det inte att avgöra exakt var trädet vuxit, mer än att det rörde sig om norra Europa.

Det är viktigt att tänka källkritiskt även här. Om ett skepp repareras kan vissa delar vara yngre än andra. Ett dendroprov ger alltså inte hela sanningen om ett skepp. Men det är ändå ett mycket starkt tidsbevis.

Resande Man var ungefär 26 meter långt och 6 meter brett. Det hade tre master: fockmast längst fram, stormast i mitten och mesanmast längst bak. Forskare brukar beskriva det som ett mindre Vasaskepp. Det betyder inte att det var identiskt med Vasa, men att det hörde till samma större värld av svenska 1600 talsfartyg.

Akterspegeln verkar vara byggd enligt holländskt maner. På 1600 talet fanns olika sätt att bygga skepp. Den holländska stilen kännetecknades av en platt akter och fartyg som var mer grundgående, med lite plattare botten. Den engelska stilen hade skarpare skrov och mer rundad akter under vattenlinjen.

Eftersom de övre delarna av vraket rasat samman ser man idag främst spant, akterstäv och andra delar som sticker upp från botten eller ligger i sedimentet. Vraket ligger på omkring 15 meters djup, vilket gör att det utsätts mer för väder och rörelse än djupare vrak. Samtidigt är Östersjön ändå mycket mer bevarande än varmare och saltare hav.

Nu har vi undersökt vraket. Nu går vi tillbaka till själva katastrofen och ser vad de historiska källorna berättar.

Den sista resan började i november 1660 då greven och riksrådet Christoph Carl von Schlippenbach steg ombord i Dalarö tillsammans med flera andra viktiga personer. Gruppen var en ambassad på väg till Polen för diplomatiska förhandlingar. Med sig hade de gåvor av silver, jaktvapen och annan dyrbar utrustning. Sådana gåvor var en viktig del av förhandlingskulturen. De visade status och makt. Källorna berättar också att Schlippenbach hade med sig sin personliga reskassa och en silverservis i en röd kista. Dessutom nämns att det fanns juveler ombord som tillhörde staten.

Men redan från början fanns ett problem. Överstyrmannen hade blivit sjuk och lämnats i land. Det fanns ingen fullgod ersättare. I stället fick en mindre erfaren lärstyrman hjälpa till.

När skeppet nådde Landsort tvingades man ankra upp på grund av hårt väder och motvind. Under natten blev vädret sämre och övergick till full storm. Skeppet började dragga efter att ett ankare förlorats. Till slut kapades även linan till det sista ankaret. Nu drev fartyget mot klipporna.

Efter skeppsbrottet rapporterades olyckan till rådet i Stockholm. Andreas Bjugg berättade vad som hänt och att 37 människor, samt Schlippenbach, "är borta blefwen". I andra uppgifter anges att 38 människor dog och 26 överlevde. Redan här ser vi att historiska källor inte alltid ger exakt samma siffror.

Kaptenen och Schlippenbach kritiserades för att de seglat utan erfaren styrman. Schlippenbach hittades senare i vattnet, fördes till Stockholm, visades offentligt före begravningen och begravdes senare i St. Maria kyrka i Stettin. Andreas Bjugg överlevde, adlades 1675 och tog namnet Lilliestierna. Tavlan över förlisningen som finns bevarad idag hänger troligen ihop med honom och hans släkt.

Året efter förlisningen dök Hans Albrecht von Treileben på vraket med dykarklocka. Han bärgade kanoner, ankaren, segel, rigg och schatull med mynt. Treileben hade introducerat dykarklockan i Sverige några år tidigare, 1658. Den användes senare också vid dykningar på Vasa.

Två personer är särskilt viktiga i berättelsen om Resande Man.

Christoph Carl von Schlippenbach var greven som ledde ambassaden. Han föddes år 1624 i Kurland, i dagens Lettland, som då var ett eget hertigdöme. Han var en av flera européer som gjorde karriär i den svenska armén under 1600 talets många konflikter. Han adlades av drottning Kristina och skickades på flera diplomatiska uppdrag. Resan med Resande Man blev hans sista.

Andreas Bjugg var legationssekreterare under Schlippenbach. Han överlevde förlisningen och adlades senare för sina insatser för kronan. Hans nya namn blev Andreas Lilliestierna. Genom hans släkt finns tavlan över olycksnatten bevarad.