Textversion: Samarbete mot vrakplundring

Jim Hansson, marinarkeolog på Vrak, står vid podie. Framför honom sitter publik. Vid sidan syns två män i uniform.

Jim: Vad kul att ni har kommit hit ikväll och vi ska berätta lite grann om vår verksamhet.Vi har den när det handlar om jobb mot plundring och så vidare. 

Jim introducerar de två uniformerade männen: Så vi har Patric Cimrell här. Roger Kjaer från sjöpolisen.

Så jag kommer visa lite bilder, lite bakgrund till hur samarbetet har dragit igång och sen lite hur vi jobbar. Och så kommer vi spela in grabbarna lite här under resans gång.

Och så kommer vi avsluta med lite frågor så vi kan diskutera lite efteråt helt enkelt. Jag vet inte om ni vill presentera själva lite vad ni pysslar med?

Ja, Patrik Cimrell, sjöpolisen och dykare där.

Ja, Roger här. Sjöpolisen, dykare också.

Dykledare.

Talare 2: Vi är båda två dykledare. Vi startade dykeriet på sjöpolisen 2012. Vi har varit med sedan början, sedan vi startade upp det.

Innan dess hade man inte dykare inom polisen förutom på nationella insatsstyrkan.

Vi startade 2012 för att kunna dels söka efter försvunna personer och även hjälpa till i brottsutredningar. Alltså söka efter pistoler, knivar, mobiltelefoner i olika brott. Det är det vi håller på med mestadels.

Och så håller vi på med hjälp med vrak och samarbetet med arbetet mot vrakplundring.

Jim Hansson: Precis, och vi har ju hållit igång ett par år nu. Vissa av er kanske inte har full koll på bakgrunden till dels Östersjön. Att det är ett väldigt exklusivt vatten egentligen för marinarkeologin.

Vi har de här förutsättningarna att det är ett litet innanhav. Medeldjupet är bara 55 meter om man jämför med 3700 meter i världshaven. Lättillgängligt alltså.

Vi har ingen skeppsmask, det är låg salthalt, det är bräckt vatten vilket gör att

Vraken här, det är ju inte bara Vasa utan det finns ju massor med sådana vrakfynd på botten och det hittas ju ganska mycket nya grejer hela tiden.

Vi har en lång historia här uppe i Östersjön. Våra exportvaror, framförallt uppifrån Norden, järn, tjära, koppar, virke och sånt där har ju varit extremt viktigt för alla nationer och länder runt omkring.

Dels i Europa men faktiskt i hela världen under nästan tusen år.

Och det här sätter sina spår på botten såklart, det blir konflikter och det blir mycket trafik, skepp sjunker och så vidare.

Jag tycker att man ska ha vraken framför sig, det är inte en singelföreteelse utan det är faktiskt en länk man ska se vraken som jämt tycker jag.

Att det är en länk mellan någonting. Hamnar, export, konflikter. Allt har egentligen passerat på en båt eller ett fartyg. Religioner, byggnadstraditioner och så vidare. Så allt det där går ju faktiskt att spåra på skeppet.

Så man ska använda vraket när man hittar det och lyfta upp det och förstå en större historia. Därför är ju de här spåren nere på botten extremt viktiga. Att de kan läsas av på ett så bra sätt som möjligt för att kunna berätta den här historien.

Det är inte speciellt många vrak som är dokumenterade i Östersjön. Man räknar med att det är runt 100 000 vrak som borde ligga i Östersjön. Det är det vraktätaste området i världen faktiskt. Och det här gör ju såklart att vi dessutom har en av Europas längsta kuster här i Sverige.

Jag visar ju den här bilden från 1658 när Sverige är som störst under stormaktstiden men det är egentligen bara för att illustrera vilken expansion det blir och det ger ju också en hel del sätter ett stort prov på att underhålla alla nya landmassor, nya skepp, mer förnödenheter, soldater och allt det där.

Det gör att det blir en större frekvens på sjön, vilket gör att det finns mer spår på botten. Men allt det här är såklart inte speciellt lätt att bevara och bevaka. Marin arkeologi, lite kort.

Vi håller på med samma sak egentligen, vi dokumenterar en plats. I vårt fall är det oftast vrak där vi har skepp, båtar, det är de vanligaste fynden men det har ju också kulturlager, fiskeanläggningar, försvarsanläggningar och så vidare.

Det som hamnar på botten. Tittar man rent generellt så är en båt ett skepp. De byggs oftast av ett syfte. Det kan vara ett lastfartyg, en liten fiskebåt eller en stockbåt, krigsfartyg.

De här har olika tekniker som dessutom skiljer sig över tid. Sen sjösätts båten, den seglar, den gör det den ska och inte jättesällan så sjunker de ju. Och ibland är det så mitt på bilden att masterna står rakt upp och att det är som verkligen nästan som att bara lyfta upp dem och hänga på segel igen.

Men sen är det ju mer eller mindre bevaringsförhållanden, det är ju mer eller mindre bra i Östersjön, det är ju inte bra överallt.

I norra Europa, i Tyskland och sådär så är det ju väldigt sönderslagna lämningar som ligger längs stränderna där.

Även pallkanterna utanför Gotland visar att det är nästan ingenting av tre som är jättebra bevarat mer än 30-40 meter.

Beroende på hur det ligger så kan allt vara från en brädhög längst bort där. Och när man kommer och dyker så ska man förstå den här platsen.

Då tittar man i lastfartyg. Finns det några fynd? Keramik? Kritpipor? Vad är det för skeppsteknik?

Så försöker man samla all den informationen och försöka förstå.

Hela grunden är egentligen att man ska ta sig nerifrån botten och förstå.

Vem byggde skeppet? Varför? Vart skulle det? Vad hade det för syfte? Vilken teknik? Dateringar och så vidare. Det är egentligen det arkeologi handlar om. Det är det som är så roligt när vi har de här samarbetena.

Vi använder samma tekniker fast vi dokumenterar olika saker. Men i och med plundringen så har vi hamnat i en liten gråzon.

Då kan det bli en brottsplats och då hjälps vi åt. Som det vi ska prata om idag.

Ibland kan det se ut så här: Många känner igen det här som dyker. Det är Bodekull och det är Norra Dalarö. Någon som inte har sett det så är det ett lite mindre örlogsfartyg som sjönk 1678.

Här har vi verkligen det här slutna tidsögonblicket där allting egentligen står på plats. Två av tre master är bevarade.

Gångspel och pumpar och artilleri, i alla fall kanoner. Det är ett bra exempel på hur det kan se ut. Vi har ju många andra kända fartyg.

Här är Gjutholmen som hittades på 60-talet. Nere vid Dalarö.  Det är ju fantastiska vrak som man egentligen blir lite hemmablind på. Det här hittar du ju ingen annanstans i hela världen i princip.

Men det är inte långt ifrån hamnen i Dalarö. I samband med Älvsnabben Vraket där har vi gjort 3D-metodiken.

Det har vi använt oss väldigt mycket av den senaste tiden och det är ett fantastiskt redskap som vi också försöker lära ut till dem vi kan. Samma här, fantastiskt fartyg från tidigt 1700-tal som står på 8-12 meters djup eller någonting.

Och även på djupare platser så hittas det ju mängder med saker när det exploateras. När man lägger ut nya kablar, vindkraftparker eller vad det nu kan vara.

Det här Sjöhästenvraket exempelvis som ligger på drygt 100 meter. Mitt ute i ingenting egentligen. Så det finns ju de här helt enorma lämningarna.

Det ser nästan ut som om det är AI eller någonting. Men det är ju faktiskt på riktigt.

Det här är andra hälften av 1700-talet någonstans, en snaubrigg tror vi.

Här ligger faktiskt en besättningsman, skelettet ligger kvar bakom i aktern vid rodret, så det är verkligen den här tids...Här har tiden stått stilla.

På de här lämningarna så finns ju såklart allting oftast när det hittas och är helt okänt så är det orört.

Tyvärr genom åren så är det ju så att när fartyg har hittats så försvinner grejer hela tiden.

Tidigare fanns det ingen lag, den kom 1967 först.

Medan landarkeologin har haft mycket starkare skydd och sen någonstans så tycker man att det är okej att plocka grejer under vatten som souvenirer och det är ett problem vi fortfarande har.

Ingen skulle få för sig att knalla upp på land eller gå in i en kyrka och plocka en normal person och ta hem en souvenir.

Men under ytan så har det varit, och kanske fortfarande är, ett stort problem fortfarande att man tar med sig någonting.

De här små lerkrusen är från Bodekulla som står på hyllan där inne i kajutan.

När vi började med Resande man som har utställningen här nere så hade jag och Roger haft kontakt. Vi var hopparade på Kronan första gången för 25 år sedan.

Som dykpar så lärde vi känna varandra. När vi hittade det så skulle vi dra igång, er verksamhet var ganska ny då.

Vi skulle övningsdyka och vi berättade om de här vraken och de skulle hänga med och forcera.

Det här var ju någonting spektakulärt.

Resande man är ju en av de mest mytomspunna skeppen, vraken som har funnits med det här skattskeppet.

Det var ju du Roger som nämnde det här när vi såg de här mynten och det, att det är svårt att bevisa det.

Om det skulle försvinna om man inte har bra dokumentation och sådär. Ja för då var ju tanken att de här mynten skulle ligga kvar på plats.

För det var ju så man tänkte. Det var ju ett högt värde av varje mynt.

Så om någon stjäl de här mynten så har ju polis och åklagare krav på sig att de ska bevisa att det kommer från Resande man.

Och hur gör man det när man inte har någon bild på mynt ens utan man ser bara en trave med mynt?

Om det är någon som anträffas med mynt i bakluckan på en bil, hur ska vi veta att det kommer från det här vraket?

Vi måste skärpa till oss om vi ska kunna säga att det här kommer från Resande man.

Sen blir det starten på något riktigt bra, sen dess har det faktiskt fortsatt.

Men i och med det här...

Ni var ganska många, jag tror det var tio stycken och vi och hela vårt gäng var väl 5-6 stycken vi också då som slog våra påsar ihop och skulle dokumentera det här skeppet.

Och det visade sig vara otroligt kul.

Dels hade vi dragit måttband, vi började fota och dokumentera.

Och det här fick ju ett dykförbud nästan inom en vecka när det hittades.

Så vi skulle verkligen försöka få det här att bevaras så att ingen hann göra någonting.

Så vi skulle få dokumentera det var tanken.

delade vi upp hela vrakplatsen i ett rullsystem och där fick ju ni en dykbar varsin ruta att ta hand om och mäta in och beskriva det man såg.

Så det vart väldigt mycket diskussioner och snack och det blir andra ögon när det inte är arkeologer, vad är det där för någonting?

Ja den tänkte jag inte riktigt på, jo men det är nog en sån och så vidare.

Och det här resulterade i att vi fick en otroligt bra dokumentation, vi var väl ett par svängar tror jag.

Det mynnade ut i att vi fick massor med fyndplatser med allting inmätt och väldigt bra dokumenterat.

Då kunde vi börja förstå vrakplatsen också plus att vi kunde ha det här med oss i en eventuell beviserfarenhet i framtiden.

Att vi fick bra koll på skeppet helt enkelt.

Det gjorde också att vi kunde göra en vård- och skyddsplan.

Den första vi gjorde var faktiskt på örlogsskeppet Svärdet.

Den ligger på 80 meters djup så där fick vi göra med undervattensrobotar eller ROV med HMS Sturkö hjälpte oss.

Men den andra vi gjorde, det var faktiskt Resande man och nu skulle vi göra en riktigt bra vård- och skyddsplan och det är en rapportform som vi har tagit fram tillsammans med både Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

Det är inte en vanlig arkeologisk rapport utan det är snarare ett verktyg för en icke-arkeolog.

Det har vi diskuterat mycket också, det är inte så j-vla lätt om man inte är arkeolog att förstå vad det är man ser.

Vad är det här för fynd och vad det betyder egentligen.

Då har vi upprättat fotostationer som är numrerade, som finns i den här rapporten, där fynden är fotade i pilarnas riktning.

Och tittar man där på nummer 53 så är det det här bronshjulet som satt högst upp i stormasten.

Så har man exakt riktning så behöver man inte veta egentligen vad det är för någonting.

Ser det likadant ut eller är det förändrat?

Så det är det som är hela idén med det här att vem som helst av en annan myndighet som ändå ska övningsdyka ska jag säga, gör det när vi kan få hjälp.

Och det är ju ganska kul.

Det har varit roligt också att utveckla tillsammans med er, för då får man ju bolla hela tiden också vad ni tycker.

Men ni har väl tyckt att det här är ett bra system vad jag förstår?

Det har gett oss jättemycket också.

Det är lite så vi jobbar när vi är på brottsplatser och så vidare.

Så vi har lärt jättemycket av er.

Och är det så att man får något tips eller polisen får något tips eller länsstyrelsen då kan ju faktiskt ni åka ut själva med den här vård- och skyddsplanen och kika på de här grejerna och rapportera in.

Vi kommer återkomma lite till det sen.

Fördelen med det här är att om man gör ett övningsdyk och så fotar man av alla de här ställena då vet man att de här ligger här och då får man ett tidsfönster.

Att vid det här datumet då fanns alla de här sakerna kvar.

Och sen kanske det blir en vrakplundring, alltså det saknas då senare.

Då kan man säga att vid det datumet, det snävar åt det här fönstret.

När kan det här föremålet ha försvunnit?

Vi har ju inte ständig kontroll på de här platserna.

Vi har inte så mycket resurser att vi kan bevaka.

Utan man får göra på annat sätt.

Idéerna som Roger var inne på, man kan faktiskt plasta de här fotostationerna och ta med sig ner och välja ut ett par.

Har den andra dykpolaren kamera och den andra pekar.

Så tar man bilder och så tar man med sig och dokumenterar.

Så kan man i lugn och ro kolla om någonting har hänt eller inte.

Vi gjorde också en 3D-modell här när vi höll på här ute.

Vi var lite gröna i början också så vi skulle testa oss fram litegrann.

Men det här är alltså det resultatet vi kom fram med efter lite om och men.

Vi provade någon gång och det vart skit i början men sen blev det ganska bra.

När vi höll på med det här så höll vi på att öva med samma typ av övning och dokumentera och ni var ju med då också.

Det var ganska spännande när man simmade över och tittade så visade det sig att dels hittade vi en mask med pålimmade linser som låg i vraket.

Det var ju totalt dykförbud på den här.

Plus att det låg en dykkniv, Poseidon, i vraket.

Tittar man faktiskt riktigt noga så finns den med nere på mattan i utställningen.

Den hängde med i dokumentationen.

Så får man också en liten bild av vad den här 3D-modellen kan göra, den kan fånga upp väldigt små föremål och du kan också filtrera ut de här bilderna ur 3D-modellerna och få högupplösta bilder som du kan granska.

Men ja, trots att det var det högsta skyddet så är ju folk där ändå uppenbarligen.

Vilket är otroligt tråkigt då.

Vi tycker det är skittråkigt ska jag säga med totalt dykförbud.

Vi gillar den här idén med dykparker och grejer men det här var ju inte vi som beslöt att det blev dykförbud från början.

Men när det är såhär mytomspunnet, det är skatt, vi förstod att det var väldigt dyrbara saker ombord.

Så det är väl en ganska bra idé att man gör det så att man får dokumentera det här i lugn och ro.

Men sen kanske man skulle vilja prata vidare och göra något liknande som Dalarö dykpark då.

De här mynten Roger pratade om, de låg ju på det här viset.

Något halvår senare hörde vi på Antikrundan att ett exakt likadant präglat mynt som finns i montern här på utställningen var värt väldigt mycket, det var flera hundratusen för ett mynt.

Jag hade sett 15 stycken.

Så vi har skyddsbärgat dem nu och de finns nu konserverade och vi får se om vi ska ställa ut dem på något sätt.

Men det går liksom inte att

Får folk nys om att det här är värt så mycket pengar och det är svårt att bevaka så bjuder man ju nästan in till folk som inte ska vara där.

Men det som är jäkligt roligt när vi höll på att bygga upp Vrak, var ute och fotade och filmade, tog in material för alla de här utställningarna som var tanken då.

Och valet av Resande man, det byggde faktiskt väldigt mycket på att här fanns det faktiskt ordentlig dokumentation som vi hade gjort tillsammans.

Jag nämnde ju det i början, att väldigt få vrak är dokumenterade.

Det är skitsvårt att göra en utställning när man inte vet någonting.

Och sen hade vi inte de resurserna att lägga ner flera veckor, kanske månader, på att dokumentera ett vrak före det här.

Då hade vi det här, vi hade historien och allting.

Men vi hade en bra dokumentation.

Och vi hade bra koll på det här, om man ska visa de här grejerna så har vi ändå rätt så bra koll på det här nu.

Det var jäkligt kul, så det resulterade inte bara i att vi övade ihop utan det resulterade faktiskt i en fin utställning också.

När vi höll på lite grann med utställningarna, jobbade innan Vrak öppnade så hände det en massa.

Vi fick lite rapporterat, det här är Hertha av Berlin.

Ratten försvann någon gång under den här perioden.

Jag blev uppringd av en, det var Tjalle, eran kollega.

Som fick nys om att det var någon båt på väg över till Danmark.

Rapporterna var att det var en skeppsklocka.

Jag sa, det är så j-vla konstigt, den väger 300 kilo.

Vafan, det är ingen j-vla skeppsklocka.

Vad ska vi göra?

Ska vi stoppa?

Jag vet inte, men det är ingen skeppsklocka i alla fall.

Men de tog i alla fall det där in till kaj sen.

Och det visade sig att det var en mistklocka.

Alltså ett fyrskepp som man ankrade upp förr i tiden.

Som en fyr på olika platser.

Den hette Kopparsten och den brann 1925 så den hade egentligen ingen fornminnesstatus.

Men bara för att den inte har fornminnesstatus betyder det inte att man inte kan ta saker och ting där.

Det visade sig att det här var ju fortfarande staten, det var ju svenska lotsstyrelsen som ägde och det är ju dagens Sjöfartsverket.

De fick snällt lämna tillbaka, det var danska lirare som plundrade ganska friskt på västkusten i Sverige och tog hem till Danmark.

Det lyckades de inte med den här gången så det var jäkligt...

Skönt.

Sen har vi till höger lejonet från Äpplet som vi hittade och när man hittar nya fynd, precis som Resande man, då drar det till sig uppmärksamhet.

Det här är ett skyddsområde av högsta sekretessklass.

Försvarsmaktens område.

Det dyker upp båtar som hänger ner sonarer och grejer.

Det drar till sig fel folk också.

Eller så är de bara jäkligt nyfikna.

Så det gäller ju också att man måste ha lite koll.

Vi står ju här transparent och berättar.

Åh vad häftiga grejer.

Det är helt unika prylar.

Men vi har ju den policyn att vi gör det.

Men vi tror ju då att ju mer vi vet och ju mer vi samarbetar att det blir svårare för dem att hitta på någonting.

Men det är också någonting man ska tänka på när det dyker upp nya prylar.

Sen det här med att gå under radarn litegrann.

Det var danskar här nyss.

Det var några tyskar här för en tre, fyra år sedan.

som nästan skröt på Facebook att de hade dykt på det här i dykparken utan tillstånd och så var det mynt som vi såg, det där är ju Resande man.

De lyckades vi inte få korn på men de kom hit med egen ribbåt och dök lite hejvilt och sen försvann.

Det där är ju också någonting man får fundera på som vi håller på och drar i trådarna, hur vi ska bolla det här mellan olika länderna i Östersjön, överlämningar och nu är det en dykbåt på väg till er och...

Det har faktiskt hänt lite saker där, så det är några som har blivit ertappade.

Bara blivit kollade när de kommer till Sverige med dykutrustningar.

Under de här åren så såg jag att det är ganska många vrak här som vi vet.

Det finns flera hundra vrak, kanske tusen vrak, i Stockholms skärgård.

Det är de vi har sett där det har hänt grejer.

Det är ganska tråkigt, det är en ganska kort period.

Då ser man att det bara är toppen på ett isberg av det vi egentligen ser.

Det här mynnade ut i att vi kände att det här är nästan hopplöst.

Vi gör vår dokumentation, vi måste hitta på något mer.

Det kan se ut så här.

Här är Bodekull igen, där ligger en liten skål.

Strax efter visar det sig att det var en framgrävd.

Så har vi datum som Roger och Patrik var inne på.

Sen nästan ett år senare så är den borta.

Vi vet ju inte alls när det här försvann.

Och i dykparken där, det här är ett så jäkla känsligt vrak så man får ju dyka med dykguider med tillstånd.

Man får inte dyka in över vraket.

Då ser man ju inte det här.

Och vi är inte där speciellt ofta heller då för att vi är 4-5 marinarkeologer som håller på i hela Sverige i princip så vi har ju liksom inte resurser att vara på alla platser hela tiden heller.

Det är också supertråkigt men det är så det ser ut.

Det här var ganska nyligen, jag tror det var Emmer som sitter här någonstans som rapporterade att såhär såg galjonslejonet ut nere på Bodekull.

Sen har vi varit där och dokumenterat med 3D och då kan man se ganska tydligt, det är någon som har varit och snurrat runt på det där av någon anledning.

Det här är ju ett tungt lejon, det är svartek.

Det är inga strömmar som har flyttat om man säger så i alla fall.

Det här kunde vi inte bevisa heller, tidsfönstret var för knappt.

Det var svårt att hitta någonting där.

Men det vi ser hela tiden är att det händer grejer, tyvärr, kontinuerligt.

Med 3D-modellen har vi en perfekt möjlighet att kunna göra en dykplanering.

Vi har lejonet längst fram i fören.

Det här är också för sjöpolisen, kustbevakningen, kanske marinen.

Då förstår man med dykplaneringen vad 3D-modellen syftar till.

Med fotostationer blir det mycket lättare att undersöka det här.

Och det går också att följa upp grejer här.

Vi var här för två år sedan.

Det har lossnat lavetthjul.

Däcksplankor rasar ner och vi vet inte riktigt om det här.

Vi vet att någon var inne olovligen där och dök.

Men vi vet inte när det hände och om det är någon som har gjort just det där.

Men det är ganska kraftig påverkan och det är inte så kul när däcksbalkar börjar ramla ner under kanonen för den kommer åka rakt ner snart.

Men det här lavett-hjulet som ramlade av, det har ramlat ner snett.

Det borde ha ramlat rakt ner men det ligger snett under.

Det är nästan som att någon har lyft av och stoppat in den.

Det här rapporteras ju till Länsstyrelsen och sånt där så det är ju liksom dom som beslutar och bestämmer här.

Sen har det inte hänt så mycket mer där tyvärr.

Efter allt det här som ni ser, det här är ett litet axplock på vad vi har sett och hört.

Så anordnade vi en workshop och bjöd in sjöpolisen, NOA hörde vi nys om, de var med.

Kustbevakningen, marinen var med, åklagarmyndigheten.

Och det var egentligen då vi stod såhär, nu står vi med det här problemet.

Så kunde man stå och visa hur fantastiskt Östersjön är, men såhär ser det ut, vad gör vi?

Och då sa ju ni att ni kunde hjälpa till att lägga er övningstid.

Ni övar ju varje år, eller hur?

Ja, vi har ju utbildningsveckor.

Förut hade vi två dagar var sjätte vecka.

Nu har vi det tätare för nu har vi blivit en homogen grupp så vi kan öva mycket mer än så.

Det här ligger i vår linje eftersom vi dokumenterar brott.

Det är samma sak som här.

Då kan vi samverka på ett mycket bättre sätt.

Ja precis, det ligger i linje med vår normala verksamhet.

Så man inkräktar ju inte på någon annans verksamhet.

Så det är många som säger, har inte de massor med annat?

Det är mordärenden och grejer.

Men om de ändå ska övningsdyka, som de ändå måste göra.

Då kan ju vi få hjälp på det här sättet.

Och vi kan hjälpa till med den kompetens vi har.

Och vi får en jäkla feedback av er också.

Så det är ju en jäkla win-win situation.

Jag tycker det är ett bra sätt att använda myndighetsmedel.

Istället för att hålla på på olika håll, där man kan hjälpas åt.

Det här mynnade ut i ganska mycket.

Vi var inbjudna till något som hette Operation Pandora där ni och Kustbevakningen var med.

Där det är NOA som ledde det tillsammans med Europol och Guarda Civil.

Man riktade in sig på kulturarvet, på brott under några veckor per år.

Och då valde man att lägga det här under ytan för att åklagarmyndigheterna och även NOA kände inte till att det såg ut såhär på botten.

Så det är mycket okunskap det handlar om.

Så man får messa runt som någon slags messias ibland, men det är värt att man liksom får, jaha är det sådär?

Vi hade ingen aning om att det såg ut såhär.

Och det är väl också såhär när vi har märkt att, när man inte har sett att problemen finns, ja då finns de ju inte.

Jag kan referera till polisen här.

Vi började 2012 och innan dess så hittade vi ju pistoler, knivar och telefoner under vattnet förut också.

Men då tog man upp det, lämnade det till radiobilen och skickade till labbet.

Men då förstörde man ju mycket av de spår som fanns.

Vi sa att det här måste vi kunna göra på ett bättre sätt och därför startar den här gruppen och vi vill ha.

Vi säkrar bevis på botten.

Vi tar ju hand om pistolen på knivar på botten och vi har hittat dna och vi har fått mördare fälld tack vare att vi har hittat de här spåren och det är likadant här och det har fått upp en medvetenhet inom polisen att vi kan säkra spår redan där nere och då tar vi kommer bli mer med i anspråkstagande och säga att vi ska kunna hitta och det är likadant med med vrak plundring.

Man har.

Det har ju varit.

Det är inte så noga har man tyckt, men det är vårt kulturarv.

Jag tyckte att det är bara en brädhög som ligger där nere.

Nej, det är inte en brädhög.

Det är faktiskt Sveriges historia som ligger där nere.

Så om någon tar bort grejer så förstör man historien och man börjar nu förstå.

Vi har fått medvetenhet om det här inom polisen och alla myndigheter att det här är ganska viktigt eller mycket viktigt.

Så då kan vi lägga vår övningstid på det och även göra skarpt också.

Men det har blivit mycket mer prioriterat än vad det var förut, för det var inte prioriterat alls vill jag påstå.

Vänstra bilden här Patrik, kommer du ihåg när vi dök och gjorde en introduktion till den här eventuella kognen som vi inte ens har tagit tag i än?

Nej, just det.

Vi har hittat någonting som vi tror kan vara 1300-1400-tal med stormastaren kvar.

Vi har inte hunnit med det helt enkelt, men det kommer.

Men då introducerade vi er och ni fick ju vara med och dyka där, men då var det ganska... Vi sticker inte upp mycket, eller hur?

Nej, det är inte mycket som sticker upp.

Det blir en helt annan grej när man får en förklaring vad man tittar efter och det blir mycket roligare för oss också att se och man får en mycket, mycket större förståelse för vad det handlar om.

Hade jag dykt innan så har det varit en brädhög, men när man dyker ner när Jim har berättat så det blir en helt annan bild av det.

Det är värt jättemycket.

Vi lär jättemycket av hur ni gör.

Det är skitbra för oss också, då får vi in att det här är ett superhett objekt.

Vi kommer inte kunna göra så mycket mer just nu, då kan de ha lite pejl på det.

Istället för att vi gör som Kustbevakningen också har, och ni på era enheter också, vi har ett gäng vrak, ganska många, på en lista som vi prioriterat runt om i Sveriges kuster.

Men bara att få en koordinat kan ju bli ganska oengagerat.

Vad betyder det där?

Ja, det ska vara något spännande.

Men får man det här, att det här kanske är en 1300-1400-tals kogg som aldrig har hittats med en mast någonstans tidigare.

Ja, då blir det en helt annan grej.

Då kanske man, fan vi åker dit och kollar det där.

Jag tror också engagemanget är viktigt.

Att man förstår att det inte bara är pinnar, vilket det i och för sig är.

Och det första objektet vi valde där då, det var ju franska stenarna.

Det är ju också ett vrak som har legat med

Helt sensationellt fynd som kom på 90-talets början.

Det är ett av Gustav Vasas första krigsskepp.

Det är starten på den svenska moderna flottan.

Det här är något av dem.

Vilket är helt sanslöst.

Som ligger där på botten.

Där har vi haft problem redan sedan 90-talet.

Kanoner bärgades, det har hittats lyftsäckar och kustbevakningsdykare vid något tillfälle.

Kanonerna försökte de sälja till norska myndigheter som reagerade då och kontaktade svenska myndigheter och det visade sig att två av kanonerna kunde man koppla till brottsplatsen.

Det fanns avtryck från två av kanonerna och man kunde hitta legering i botten som stämde överens med kanonen.

Men den tredje kunde man inte lokalisera så den fick de tyvärr behålla.

Men numera finns den att se.

Vi tror att det är en gåva till den danska kungen med franska liljor och grejer på som man vet att de fick.

Som han hade nere i Kalmar som belägringsartilleri.

Men nu finns det att se i museet, vårt systermuseum, Marinmuseum i Karlskrona.

Så här är en plats som vi ville kika närmare på.

Och det här var jäkligt kul för nu har vi dragit igång det här med Pandora.

Nu var vi liksom allihopa ute.

Det var Noa, Kustbevakningen, Sjöpolisen och så vi då.

Som skulle göra en liten insats tillsammans här.

Och så precis där.

Hur dyker vi?

Hur dokumenterar vi?

Och Noas utredare då?

Det är ofta där det landar hos dem.

När det kommer en brottsutredning så är det dom som ska ta hand om det här.

Och sen Noa först?

Nationella operativa polisen.

Eller?

Nationella operativa avdelningen.

Det är gamla RPS.

Det var kul för då hade man heller ingen koll på hur det såg ut och hur vi jobbade.

Bara det, att vi har 25 minuter på botten på förmiddagen.

Fem timmar senare har vi kanske 17 minuter.

Det blir en helt annan förståelse, hur ska vi dokumentera, hur ska vi säkra bevis och så vidare.

Det var också nyttigt för alla att veta och att vi kunde snacka alla myndigheter tillsammans är också jätteviktigt.

Det är väl Erik, er kollega, som ligger där nere vid en av de här kammarladdade kanonerna.

Det ligger flera stycken sådana.

Det är de första artillerityperna, de ligger där nere på botten.

De ligger i kanonkulor och bronskärl och så vidare.

Så det finns massor med härligheter där nere.

När vi dök där, precis som jag nyss berättade, så såg vi det här.

Det är en rostkrusta, men tittar man närmare så är det någon som har knackat där bakom kanonen.

Snyggt och prydligt.

Där bakom sitter en kammarladdare, en laddning som en liten kammare som man slår ner med trekilar där krut och kulorna är i. Jag vet inte varför, om man skulle titta efter några emblem eller någonting.

Men uppenbarligen så är det någon som har varit där och rotat och det är också totalt dykförbud.

Här tog vi ut vår högsta myndighetschef och bjöd ut länsstyrelsen som vi bara kunde visa.

Det var då vi kom upp på de här bilderna.

Vad fan, det har ju hänt något bra.

Här får ni se själva.

Det var ett ganska tydligt exempel på att det är skitsvårt att bevaka och bevara det här på ett bra sätt om vi inte gör någonting gemensamt.

Vi hittade också insimningslinor och någon plastback låg där nere.

Jag vet inte om någon som har dragit linor upp i slänten.

Om det förbereddes för någonting eller något sådant.

Vi har pratat med tidigare forskare som har varit där under 90-talet såklart.

De känns inte vid det här i varje fall.

Så då kan vi bara utgå från att det har kommit från någon som inte hade där att göra.

Gammal dokumentation, det är ju dyrt med dyknings och länsstyrelsen, men det finns ju dokumentation.

Ja, det här är en jättekänd marinarkeolog från Southampton, John Adams, som har gjort en skitsnygg skiss.

Funkar inte riktigt i vårt syfte.

Tittar man på 3D-modellen så får man hela 3D-perspektivet, du kan snurra på den och hålla på.

Plus att alla de här fynden finns sällan inritade, som vi vill ha.

Det är skeppstekniken ofta som är med på de här dokumentationsskisserna.

Här är de här små genomföringarna i bly som ligger.

När man kan peka in dem så här, här ligger en liten kammarnallad lavett, en järnkanon.

Det ligger kanonkulor och lite grejer och vi har alla de här prylarna.

Då får man en samlad bild om var någonstans på fartyget de här kan ha suttit.

Först i början tänkte jag att det måste vara något man haft repen ankarklys igenom.

Men det är inte så jäkla säkert när man ser dem sitta mitt på skeppet helt plötsligt.

Det är faktiskt inte omöjligt att det här är små genomföringar till det tidigaste.

Små falconetter, små järnkanoner.

Det ligger en liten stenkula i en av dem dessutom.

Hade vi inte vetat om de hade hamnat i en bokhylla hos någon eller i en rättssal eller någonting, hade vi haft väldigt svårt att förstå vad det där var.

Så här förstår ni än en gång det här med kontexten.

När vi får se det här på plats, när man får ett större sammanhang, då kan man få en bild av vad det här möjligtvis skulle kunna vara.

Börjar man flytta saker, det är som att flytta sidor ur en bok, byta plats på dem.

Försvinner grejer, ja då rycker man ju bort sidor.

Det blir till slut oläsligt.

Det är bara ett skal, skrovet blir skalet eller omslaget på boken till slut.

Men får det som sagt vara kvar, då kan vi berätta en ganska spännande historia.

Och det ni var inne på det här med att det är spännande saker, att det är viktigt.

Det är ju bara att titta på vad som händer i Ukraina.

Eller alla stora konflikter.

Det är ju nästan det första som händer, att man försöker skjuta sönder motståndarnas nationalitet.

Kulturarvsföremål som är typiskt för Ukraina exempelvis, det försöker man ta bort.

Vi har varit där nere faktiskt i Zaporizjzja för två år sedan och hjälpt till att 3D-skanna och dokumentera bärgade vrak som man inte kan flytta.

Just det syftet att det bevaras för all framtid för att de riktar in sig på de här målen.

Blir det en förvanskad historia, då kan de användas i fel syften dessutom.

Det har använts i alla tider, att man använder historien och berättar sin egen historia.

Bara ett exempel på en fotostation.

Man kan också planera när det är ganska djupt här.

Man vet exakta djup så man kan göra en sån planering också.

Men när vi var här ute då var ju Noa med och ni Roger.

Så var de här blygenomföringarna, då var det att ni diskuterade det här med fotostationer och hur vi har dokumenterat.

Att vi behöver kanske tänka till lite där.

Ja, vi sa just det att försvinner det här och vi hittar det i bokhyllan av små dykare så måste vi kunna hänvisa till att det definitivt kommer från det här vraket.

Och sen sa vi också att det kan vara lite avskräckande om de

Om vi har foto på det, allt går inte att bärga.

Det kostar rätt mycket att vårda det man bärgar.

Det är en stor kostnad i det.

Så mycket måste ju ligga kvar.

Det som är av värde och det man kan tänka sig är viktigt att bevara, att man fotar det noggrant.

Och det kan också vara avskräckande för att ta hem det där, för då vet man att det jag har på bokhandeln, det är verkligen dokumenterat.

Så kommer någon konstapel och knackar på här så kan jag säga med bestämdhet att det där är inte ditt, det där kommer från det här vraket som är lagskyddat.

Och det är ganska dryga fängelsestraff på det här nu.

Vi hade med oss en liten pall med lite tejp på, med skalstock och grejer.

Vi tänkte att vi skulle testa det också i olika vinklar.

Fota det här i 3D.

Ni kommer ihåg att man kan använda det också i sammanhang där man filtrerar ut högupplösta bilder.

Men här ser man, här kan man titta på bucklor.

Du kan titta på spikhålen.

och de här unika skadorna, sprickor och så vidare.

Så då har man en heltäckande dokumentation.

Det vi fick höra när vi har fotat våra fotostationer i de första rapporterna så har vi fotat i en vinkel men då har vi inte alla sidor.

Även om vi vet att det kommer från Resande man eller Kraveln så kanske det dyker upp en spricka som inte syns på bilden.

Då blir det svårt med bevisföringen.

Så det här har vi testat och det finns också med typ ett ansiktsigenkänningsprogram som Europol har tagit fram om det förs ut och Sverige fångas upp i någon databas.

Då kan man faktiskt identifiera det.

Jag tänkte bara ta ett kort exempel med Osmundvraket.

Några av er var ju här förra veckan men det här är ett jättespännande vrak men just ett bra exempel på

där det inte gick så bra.

Vi hade ett jätteunikt fynd och det är det fortfarande.

Det låg trefotsgrytor, bronsgrytor och faktiskt trasiga, det är märkligt, men de försvann.

Och den där trefotsgrytan, det är så synd för det är exakt sådana saker som vi använde som typologi.

Gammal klassisk arkeologi som man använde för att datera någonting, speciellt i stadslager.

Och det här sa alla experter att det var tidigt 1600-tal, möjligtvis sent 1500-tal.

Men med alla våra analyser och dateringar så vet vi att det här byggdes på 1540-talet och sjönk någonstans på 1560-talet.

Så man frågade den här igen.

Ja men dom tyckte det var superkul, då backade dateringen på just den här typen.

Det här kände vi inte till tidigare.

Men ja, nu är den borta tyvärr.

Otroligt tråkigt.

Vi var ju här i våras och bärgade den där tunnan och då var ju ni med också för då hade ju ni ett case på gång när ni började lära er att gräva.

Så vi kunde hjälpa till med vår kunskap om vår grävutrustning, hur man gräver arkeologiskt och sen kunde ni låna med er utrustningen och så vidare.

Vi fick dykhjälp då annars hade vi aldrig grejat att få upp den här tunnan själva.

När vi grävde så hade vi den här 3D-modellen som vi skivade upp.

Man kan använda den som ett syfte för att dokumentera.

Man vet precis var havsbotten ligger, formen är, djupet i lastrummet kan man börja fundera på och rita ut däcksnivåerna och allt det där.

Och då kan man få fram en bild om hur fartyget kanske har sett ut och vad man kan förvänta sig när man gräver.

Och i det här fallet, precis där det ska vara, så står en koppargryta fortfarande kvar i spisen.

Här kan vi ju göra analyser, precis som vi kunde gjort i de andra.

Vad åt man ombord på mitten av 1500-talet?

Gustav Vasas högtid.

Eller storhetstid.

Den där är faktiskt kvar, så det är skönt.

Ni förstår vad vi kan göra med de här grejerna, för nu har vi ett forskningsprojekt tillsammans med Södertörns högskola.

En doktorand ska doktorera om kost ombord.

Det finns ju knappt sådana här exempel när det är orörda, det här finns på plats.

Speciellt under 1500-talet, det är liksom ett vitt papper.

Vi har ingen aning om hur livet ombord var.

Nu har vi faktiskt möjlighet att göra det här.

Vi hade haft ännu större möjlighet om vi hade haft de andra kokkärlen bevarade också.

Bara för att visa riggen här, det är klassiskt det som försvinner oftast först på nya vrak.

Och det som de här souvenirplockarna menar.

Äh, jag tar med mig ett snyggt block hem eller någonting.

Här har vi lyckats fånga in riggens utbredning.

Vilka typer av block, vilka former.

Föremål till höger där som vi inte visste vad det var inledningsvis.

Som ingen hade sett på riktigt.

Men med riggexperten Olof Pippings hjälp

Bilden till höger är en utliggare som vi bara sett på målning, kopparstick.

Det är alltså ett bokspö som sitter på akterstäven.

Och den låg precis nedfallen vid aktern.

Hade den där legat någon annanstans på vraket, om någon rivit runt eller försvunnit, då hade vi inte vetat det där.

Då kan vi börja titta på den där riggen, för den där typen av rigg med utliggare försvinner tidigt 1600-tal.

Och dessutom menade han att blocken, jungfrurna, riggdetaljerna, han sa att den är ju klonad av de som är på Henry VIII ́s Mary Rose.

Så hade man hittat det där ur sin kontext, nu vet vi att det är ett furuskepp byggt i Uppland på 1540-talet.

Samtida med det här visserligen.

Men hade man inte haft det där i sin kontext då kanske man hade tänkt att det måste vara ett krigsskepp, det liknar Mary Rose, för det finns inga andra exempel.

Men nu vet vi att nej, det är ett järnlastat fartyg från Stockholmstrakten.

Men med tydliga influenser neråt Europa då.

Ni kommer ihåg igen det här, båten, skeppen, länkar.

Så det är jätteviktigt att de där är kvar på plats.

Och då kan vi börja titta på hur riggen har sett ut.

Vi kan börja rekonstruera, vi kan börja titta på segelytor tillsammans med 3D-modellen och alla tunnorna vi har ombord kan man börja fundera på vilka segelegenskaper det har.

Då kan man också börja titta på ekonomin.

Hur många sjömän krävdes för att segla ett sådant här fartyg?

Som kan vara spännande att titta på för det här är ju fartygen som byggde upp.

moderna Sverige kan man säga, med järnexporten som tog fart i och med de här anonyma skeppen som vi nu har möjlighet att kunna studera.

Det har ju ganska många bakgrunder, ni förstår att det händer en hel del och sen mitt upp i allt det här så kommer det här stora plundringsärendet som vi blev inkopplade på rätt snabbt.

Det var Kustbevakningen som efter workshopen hade fått upp lite ögon.

Precis som att man fått upp lite mera tänk kring det här med dykbåtar och sådär.

De hade sett en dykbåt och de undrade vad de höll på med där utanför Öland.

Så de åkte upp till dem och bordade dem och frågade vad de höll på med.

Det visade sig att det var skum stämning på en gång.

att de började stå och svamla och de hade inte gjort någonting och varit lite aggressivt.

Så de hade faktiskt gått ombord och då hade någon öppnat en lucka och sett, vad är det här för någonting då?

Då låg det ett gäng fynd, stora jungfrur, jättestora grejer.

Så då hörde de av sig till mig och skickade lite bilder så jag kunde se direkt att det där är 1600-tal.

Mitt, kanske andra hälften av 1600-talet någonstans, men det är ett stort fartyg.

Så de tog hand om det här.

Och de inledde med

En förundersökning tillsammans med NOA.

Ni var med på ett hörn och hjälpte dom, för det här var deras första ärende.

Och det är inte helt lätt kanske att förstå dom här grejerna.

Sen gjorde dom en husrannsakning.

Bostäderna hos dom här personerna.

Det var fyra personer ombord.

Det visade sig att de hade sommarstugor sen och då vart jag och en kollega medbjudna på de här husrannsakningarna så vi var med på de här tillslagen för de hade svårt att plocka ut vad som var vad.

Än en gång, det här med ögonen, det är inte så lätt när man inte är arkeolog när det står finpolerat i någon bokhylla kanske.

Så vi var med där och det kändes jättekonstigt, det var ju inte riktigt våran grej.

Men det slutade med att de här tre, fyra fynden de tog på bar gärning, det visade sig att de hade... Jag tror vi beslagtog 700 fynd.

Det var kanoner och mynt i bankfack och... Alltså hela j-vla hemmen.

Bastu, toaletter, kölsvin i taket i bastun.

Alla hade ju hela hemmen fulla med vrakgods.

Och ute i trädgården var det stora ankar och det låg någon kanon.

Så det var en jättestor utredning och då hade vi en riktigt bra åklagare som var duktig, som hette Magnus Ling i Kalmar.

Som tog det här på riktigt stort allvar, så det blev en riktigt bra process.

Kompletterande film, när man får de här lösryckta, vad kan ni säga om de här?

Ja, vi kan säga att det här är block, det här är en jungfru, det här är förmodligen si och så gammalt.

Sen börjar man se att från olika hem kommer det likadana typer.

Precis som med Osmundvraket med egna konstruktioner.

eller konstruktioner, former.

Då kan man säga att de där tillhör samma, de kommer från samma skepp.

Men de hade jättebra loggböcker.

En av dem hade ritat, beskrivit precis vad de plockat upp.

Idag ska kanonen upp.

De hade GoPro-filmer med lyftstroppar på vissa grejer, kanoner bland annat.

Och så hade de också någonting som jag tror triggade kustbevakningen ganska rejält.

Han hade skrivit att jag kom upp till ytan med en nätkasse med mina föremål och där låg de där trötta kustbevakarna.

Så jag släppte tillbaka den.

Så dom vart ju såhär, nu när dom där jävlarna ska ta in.

Så det vart lite så.

Men vi bad om kompletterande film på dom här vrakplatserna vi visste.

Vi fick ju rikta in oss på ett visst antal skepp dom hade dykt på.

Och dom hade följt Sjöfartsverkets fartyg via AIS och sett när dom hade stannat till.

Så då kunde dom hitta och plocka med datorerna via polisens hjälp.

Och då hade dom stuckit dit först.

Den här tidskapseln, det här slutna rummet.

Nej det var ju förstört för det har dom plockat.

Det ligger i en jordkällare.

Kustbevakningen var där och dök och körde film med undervattensrobotar så att vi kunde använda dem.

Så jag gjorde ett PM tillsammans med mina kollegor som sen blev grunden för den här domen faktiskt.

Men det är problematiskt att bedöma fynden utan kontexten.

Men nu hade vi så mycket, deras egna utsagor i loggböcker, filmer och sen att vi fick titta på film och använda vår arkeologiska kunskap.

Så vi höll på i flera dagar där nere i Oskarshamn där vi höll på och dokumenterade och fotade och beskrev allting och så vidare.

Sen åkte de fast och de åkte fast i tingsrätten och fick villkorligt och sen fick de överklaga dem och dömdes i hovrätten.

Där skärpte de straffet så det blev fängelse istället.

Så de var skitsura och förbannade såklart så de överklagade till HD men de tog inte upp det.

Så de borde sitta inne nu kanske. Det här med domen har ju hjälpt till i ert arbete också om man ska förstå framtiden.

Ja, absolut.

Det är jätteviktigt och det renderade i att vi tog kontakt med vår rättsenhet.

För det var ju lite svävande. Vad är utrustning och så vidare?

Så att de slog fast att dykutrustning är särskild utrustning och det är det som krävs för att det ska bli grovt brott.

Så det blir ganska snabbt grovt brott. Vi plockar fram lite riktlinjer för det där nu bara.

Ja det finns.

Ja det är ju det här det är ju en hovrättsdom som inte gått vidare så det är ju ett prejudikat och nu vet vi liksom vad som gäller.

Innan dess så fanns det ju lite oklarheter för att dyker det på ett vrak som är skyddat

så gör du en form av brott som är böter med fängelsestraffskalan.

Men plockar du från ett vanligt vrak som inte är skyddat, eller om du dyker, du får ju dyka på ett fornminnesvrak, men du får inte röra, du får inte rubba, du får inte ta med dig någonting.

Men det är ju där jag bevisar det.

Men plockar du därifrån, då är det ju ett grovt brott direkt med den här hovrättsdomen.

Så det har ju underlättat massor.

Förut var det i tingsrätten här så var det också frågan om det skulle förverkas.

Man tar allting i beslag och sen fattar rätten beslut om förverkande.

Men hovrätten kom fram till att det skulle inte förverkas utan staten har bättre rätt.

Så förverka ska ju förstöras, men det är ju ändå vårt kulturarv, vi kan ju inte förstöra vårt kulturarv som vi har tagit i beslag.

Så att staten har bättre rätt och nu vart det lite, med den här domen så blir det lite omvänd bevisbörda också.

Att de här som har plockat upp, de ska också visa att det här kommer från, jag har hittat, det är ett lösfynd.

Och det var det de sa också, att det här har jag hittat

på den här platsen, det är ett lösfynd.

Ja, men ett lösfynd, om du hittar ett lösfynd så ska du anmäla det till Länsstyrelsen.

Jag har hittat ett lösfynd och sen får du tillstånd av Länsstyrelsen att ta upp det.

Det har inte de gjort och då rasar hela det.

Då bedömer hovrätten att de är inte trovärdiga och då tillföll allting till staten för staten har bättre rätt till det, för det är ett fornfynd.

Så det här har gett bra riktlinjer för oss.

Vi kan vara väldigt offensiva och det kommer vi vara.

Så vi hoppas att vi får några

Med skägget i brevlådan här.

Ja precis.

Det ger lite ringar på vattnet också.

Nu börjar det hända grejer, nu har vi helt andra verktyg.

Jag pratade med åklagaren idag inför det här föredraget ikväll.

Lite grann vad han ansåg också.

Han sa precis som du sa.

Hade jag vetat det här, hade den här domen funnits innan, då hade jag varit mycket mer offensiv.

För nu fick man backa på vissa grejer som var svårt att bevisa då.

Men nu vet vi att det här lösfyndandet funkar inte.

Och just att nu kan man plocka med sig alla grejer och så får de förklara, visa kvitton, var det kommer ifrån helt enkelt.

För det är precis samma sak som på land, men det är liksom, igen, det här verkar som att de har blivit lite fartblinda.

Vi kunde inte se att, preskriptionstiden gick tio år tillbaka och man kunde inte se i utredningen då, eller förundersökningen, att man har sålt någonting.

Utan de har liksom samlat på sig en j-vla massa grejer helt enkelt.

Ja, de tog nog inte dykutrustning, men där har sonaren varit förverkad och det var några kringutrustningar, alltså dykutrustning som varit förverkade och sonarer är inte billigt.

Men idag så är jag inte främmande för att ta båt och båt och båtmotor och släp och dykutrustning i beslag.

Sen får åklagaren besluta vad han ska ta, men vi går åt in håv.

Men vi kommer ha kontakt med åklagaren direkt, alltså direkt när vi står där.

Det är inte bråttom, men vi tänker offensivt.

Har ni någon speciell åklagarkontakt?

Nej, det är regionalt.

Men han har ju kunskap, han som gjorde det här.

Och vi har ju kunskap nu, så det blir en åklagare som blir utsänd.

Så kommer ni att förmedla det tillsammans med den åklagare som finns där nere.

Det finns en kunskap.

Just åklagare som blir inkopplade, de tittar ju alltid på om det finns några prejudikat på det här.

Och det finns i den här domen.

Så de kommer att läsa in sig på den här domen och så kommer man att utgå därifrån.

Så att, ja, vi får se.

Jag tänker, de kanske inte tar båt och så.

Jag tänker på tyskarna nu, om de kommer upp med en RIB-båt.

Jag skulle inte tveka att ta det där faktiskt.

Sen får vi se om det håller hela vägen.

Eller vad säger du?

Jag håller med.

Vi kommer nog vara ganska offensiva.

Vi hade ju en workshop 2.0 efter allt det här, efter domen förra året där vi samlades alla igen och gick igenom vad som gick bra och vad som gick dåligt.

Det var ju bra erfarenheter och nu har vi alla kommit överens om att vi ska försöka få det här samarbetet som vi har dragit igång där Kustbevakningen hjälper till både med flyg och fartyg.

bevakning, marinen har hjälpt till på en hel del sätt och ni har det på era enheter och hjälper till med övningsdykningar.

Så vi har en helt annan bredd där fler ögon är på plats.

Jag vet att kustbevakningen, vi har fått lite tips ibland att det är dykbåtar på väg från Polen, Gdansk, på väg mot Blekinge.

Då har dom väntat på dom där faktiskt, åkt dit med en bil och kollat läget. Och i Skåne gjorde dom det i somras när vi var där också, bara kollat så att

Ja, först blev de lite sura tydligen.

De blev förbannade. Ska ni kolla, ni jagar oss. Sen vart de ganska glada, sa de att det är faktiskt en bra sak.

Det är roligare att se grejerna på plats när man dyker.

Så jag tror att det här är otroligt kul att vara med om det här.

Från att egentligen känna sig helt j-vla handfallen. Det kan skita det här med fornminneslagar.

Tills att vi nu har någonting.

Riksantikvarieämbetet i Finland, Tyskland och Danmark har vi haft möten med.

Som undrar litegrann hur vi jobbar.

Vi ligger lite i spjutspets här.

Hur vi jobbar mellan olika myndigheter för det är det inga andra som gör.

Så nu ska vi försöka fixa en workshop 3.0 framöver.

Där vi ska bjuda in utländska kollegor.

Kanske kustbevakningen, kanske tullen också så att man får med sig alla i den här grejen.

Och sen ska vi försöka förenkla strukturer på vård och skyddsplaner.

Vi vill ha ett enhetligt upplägg, att de ser likadana ut.

De ska vara lättförståeliga, man ska veta att det är en vårdskyddsplan man håller i.

Återrapporteringsblankett, det ska vara ett levande dokument.

Vi har på förslag att det ska ligga hos oss.

Att man rapporterar in och så kan man gå in och titta på den senaste besiktningen som är gjorda, om någonting har hänt eller inte.

Då får man hela tiden det här fönstret uppdaterat och så ser man vad man... och så ska vi ha en kartfunktion där man ser vilka vrak som har vård och skyddsplaner och där får vi se om det kanske blir en myndighetsinlogg eller vad det nu blir.

Det vet jag inte, det är inte jag som beslutar det.

Och vi har lite idéer om hur fler kan använda dem, så vi får se lite grann hur det här löser sig.

Men det här är också en nyckel till att vi kan få en annan hjälp.

Vi kan inte vara med varenda gång även om det är j-vligt kul.

Vi kan inte åka runt Sverige liksom, även om vi har startat samarbete både i Blekinge men framförallt på Gotland och i Skåne med kustbevakningen också och försöker få igång det här.

Det här vi har gjort har gett lite ringar på vatten även där så att de vill också göra det här.

Jag har lite idéer här.

Jag tänkte bara visa Osmundvraket en video jag har gjort. Man skulle faktiskt kunna göra en instruktionsvideo.

Stanna till vid varje fotostation, ge dem en bild, ett nummer, riktningen.

Det här är bara en idé som jag har lurat på ett tag, men ni förstår poängen.

Att man tittar på det här innan dyk.

Då kommer man få en ännu större förståelse.

Vid den balken ligger den där krukan.

Och så vidare.

Det här är någonting som vi har snackat om, det här har vi redan varit inne på.

Länsstyrelsen är den som har beslutat allting.

Vi måste få tag i bättre uppstyrning där och från Riksantikvarieämbetet där sitter det fortfarande lite fast.

Så där håller vi på och jobbar och bearbetar.

Expert, åklagare, ni har sagt det också att man behöver lite hjälp inledningsvis.

Kanske vid en besiktning också, hur man löser det och så vidare, med vilka resurser.

Och vad är det för dokumentationsmaterial som behövs?

Vad behöver vi gå ner och göra? Vad är det vi ska titta på och så vidare?

Då tänker vi att de här vård och skyddsplanerna kommer vara en väldigt bra grund.

Egentligen är det precis det vi har pratat om.

Sen har vi också funderat på nu när det är lite lite, det är verkligen skrämmande tider runt omkring Östersjön och Europa.

Man har ju bra planer, börjar bygga upp bra planer för kulturarv på land där Blue Shields finns, man kan markera byggnader där man inte får bomba, vilket förmodligen många skiter i. Men under ytan finns det fortfarande noll tänk kring det där.

Jag ska faktiskt till riksdagen imorgon och blir inbjuden att prata så jag ska komma och ta upp sådana här grejer.

Det är under vattnet.

Intrycket är att man får att många genom åren, de som är beslutsfattarna, det man inte ser finns inte.

Så är det inte riktigt.

Och när man visar de här grejerna som vi har gjort idag så tror jag de flesta får upp ögonen för hur häftigt kulturarv, vilken ball historia vi har.

Historien slutar inte vid strandkanten, den fortsätter ut.

Så det är lite så det ser ut. Sen har vi hållit på att jobba med straffsatser och sånt där.

Där är vi bara i våran linda.

Det kommer massa förslag från åklagare men det måste ju upp på mycket högre nivåer. Men det är vi på god väg.

Och sen som slutkläm, här är den här eventuella koggen.

Den ligger djupt nedsjunken, stormasten är kvar.

Riksbalken sticker upp här med snygga medeltida knän.

Två andra vrak där som är fått av marinen som vi inte heller har kikat på än.

Men ni ser, det finns otroligt mycket.

Det här vill vi att man ska kunna använda och se på.

Men vi behöver en bra modell för vad vi gör, hur vi tacklar de här nya fynden.

Så det är rätt så angenäma problem i och för sig.

Ja, det var väl det tänkte vi säga.

Så där är det, Trio med Bumba tänkte jag säga. Vi tackar för oss.