Vintern och våren 1676 var osedvanligt kall och de fartyg som var vinterliggare i Dalarö hade svårt att nå öppet vatten. Inte förrän i april kom delar av flottan loss. I mitten av månaden skickades två fartygspatruller ut. Deras uppdrag var att ta reda på fientliga flottors rörelser och om tillfälle gavs kapa handelsfartyg från nationer som Sverige låg i konflikt med.

Den ena fartygspatrullen bestod av de två beväpnade handelsfartygen Constantia och Caritas med en besättning på vardera 90 man, under befäl av kommendör Pål Rump.

Danskarna fick snabbt information om att två svenska skepp rörde sig i södra Östersjön och den danska flottan seglade norrut. Det dröjde inte förrän man fick syn på de två svenska skeppen. Pål Rump på Constantia insåg omedelbart att han inte skulle hinna runda Utlängan och smita upp i Kalmarsund.

Efter att kanoneld utväxlats retirerade de två svenska fartygen in bland öarna i Blekinges östra skärgård. Besättningen drog in fartygen allt längre in på grundare vatten. Besvärligt nog för svenskarna följde danskarna efter med tre mindre fartyg, med order att försöka erövra de svenska fartygen.

Då Rump inte ville att fartygen skulle falla i danskarnas händer såg han till att både Constantia och Caritas förbereddes för att brännas upp.

Den 23 april gick danskarna till anfall. Constantia öppnade eld med sina kanoner, men när mörkret föll kunde inte svenskarna försvara sig längre. I skydd av mörkret lämnade besättningarna sina fartyg och Rump beordrade att krutet skulle antändas. Constantia exploderade nästan omedelbart, men i skenet av det brinnande fartyget såg danskarna Caritas och tog sig snabbt dit. Den förste att borda Caritas lyckades släcka den brinnande luntan och därmed kunde fartyget erövras.