Gudrun – fast i isen

När Gudrun lämnade Stockholm den 11 februari, 1963, var det svag sydostlig vind med lite nedsatt sikt. Gudrun gick i isrännan förbi Sandhamn, tills hon fastnade i isen, strax söder om Rönnudden på Sandön.

På eftermiddagen kom S:t Erik till platsen för att assistera Gudrun ut till öppet vatten. När man närmade sig Revengegrundet hade den fasta isen övergått i en issörja som lätt kunde forcera. S:t Erik meddelade då att assistansen skull upphöra. S:t Erik vände och satte kurs mot Sandön.

Ombord på Gudrun hade man problem med fartygets radar som visade felaktigt avstånd. Radarproblemen kombinerat med nedsatt sikt och stundtals kraftig drivis gjorde att Gudrun kom ur kurs och i sex knops fart grundstötte på Södergrynnan.

Man försökte backa sig loss från grundet utan att lyckas. När fartyget undersöktes upptäckte man att vattnet steg snabbt i förskeppet. För att underlätta en evakuering av fartyget klargjordes livbåtarna och en nödsignal sändes ut.

S:t Erik kom till platsen och man satte igång länspumparna, men vattnet trängde in i både pannrum och maskinrum, vilket medförde att pannorna slocknade. Sent på kvällen lämnade besättningen fartyget och gick ombord på S:t Erik.

Bärgningsångare kom till platsen och bärgningsförsök förbereddes, bland annat bärgades närmare 1000 ton av massalasten i ett försök att göra fartyget lättare samt att undvika att de blöta massabalarna pressade sönder skrovet.

Bärgningsdykarna lyckades täta läckorna i det aktre lastrummet och i maskinrummet men sjögången hindrade tätning av bottnen i det förliga lastrummet. I slutet av februari blev vädret så dåligt att möjligheterna till bärgning försämrades drastiskt. Neptunbolaget lämnade platsen och Gudrun gled senare av grundet och lade sig tillrätta på botten.