Bellona

1809 ingick Bellona i den eskader som förde en svenska landstigningsstyrka till Västerbotten, där en rysk invasionsarmé opererade. Efter slagen vid Sävar och Ratan seglade flottan söderut igen.

Den 12 september var Bellona i jämnhöjd med Örskärs fyr på Gräsö. Major Lagerbjelke, som förde befäl på Bellona, överlämnade ansvaret till lotsen, skärgårdsstyrman Lindqvist. Det dröjde inte länge förrän fartyget i god fart gick på grund. Bellona stod hårt fast och gick inte att få loss. Vid sextiden på kvällen konstaterades att vattnet steg oroväckande fort i hålrummet.

Lagerbjelke insåg att fregatten var förlorad. Risken att fartyget skulle kantra var överhängande. Först lämnade de sjuka fregatten, sedan överfördes segel, tågvirke och förråd till andra fartyg.

Klockan två på natten stod vattnet högt i proviantförrådet och sköljde över halva trossbotten, samtidigt som slagsidan ökade. Då gav Lagerbjelke order om att avbryta pumpningen och officerarna samt det sista manskapet lämnade fartyget.

Vrakresterna är utspridda över ett stort område. Den mer sammanhängande delen av vraket, som ligger på ca 5–10 meters djup, består huvudsakligen av fartygets bottensektion. Vid flera tillfällen under 1900-talet har det gjorts bärgningar från vraket, bland annat rodret som nu finns i Sjöhistoriska museets samlingar.