Friedrich Carow

I augusti 1917 hade Paul Carow mönstrat på ångaren Friedrich Carow och var återigen på väg till Luleå för att lasta malm. Samtidigt hade även Vepr återvänt till Bottenviken för en ny jakt på malmlastade tyska fartyg.

Den svenska malmen som transporterades från Luleå var viktig för den tyska vapenindustrin. Tyska fartyg med malmlast var därför ett prioriterat mål för de ryska ubåtarna. Friedrich Carow var en del av en konvoj som eskorterades norrut av en mindre isbrytare från Norrköping som bestyckats med ett par kanoner. Ju längre norrut konvojen kom desto mer utspridda blev fartygen som ingick i konvojen. Det medförde att eskortfartyget fick stora problem att ha kontroll över konvojen.

Friedrich Carow gick i slutet av konvojen och ombord hade man vidtagit flera försiktighetsåtgärder. Bland annat var livbåtarna utsvängda utanför skrovsidan för att snabbt kunna sjösättas. Hela konvojen var väl inne på svenskt territorialvatten när ett ubåtsperiskop upptäcktes på avstånd. Innan eskortfartyget hann reagera syntes ett vitt skummande streck i vattnet.

Torpeden, som avfyrades från den ryska ubåten Vepr, träffade Friedrich Carow en bit akter om maskinrummet och slet upp ett stort hål i skrovsidan. Vattnet forsade snabbt in genom hålet och fartyget började sjunka med aktern före. Fartyget lade sig med slagsida vilket medförda att endast en livbåt kunde användas. Fartyget sjönk fort och inga personliga tillhörigheter kunde räddas. De femton besättningsmännen och lotsen tog plats i den livbåt som kunde sjösättas. 

Friedrich Carow sjönk 4 minuter efter att torpeden träffade fartyget. Männen i livbåten rodde därefter i fyra timmar innan de kunde ta sig iland vid Gåsören, just utanför Skelleftehamn.

Matrosen Paul Carow överlevde även det andra mötet med ubåten Vepr och dess befälhavare som vid ett flertal tillfällen kränkte svenskt territorium.