Rumina

Kapten Svanberg protesterade då han ansåg att Rumina inte hade krigsmateriel ombord. Han varnade även för minfaran ost om Gotland. Den tyske officeren svarade att hans order var tydliga, dessutom menade han att minfaran var obetydlig om färden gick nära Gotland. Svanberg tvingades sätta kurs strax ost om Gotska Sandön och den kursen skulle hållas tills man passerade fyren på Östergarns Holme.

Vid 2-tiden på natten såg vakthavande befäl fyren och väckte kapten. Just som han klev in i styrhytten hördes och kändes en kraftig explosion och efter mindre en minut bröts fartyget itu och den förliga delar sjönk snabbt. De sex besättningsmän som sov i skansen följde förskeppet ned i djupet. Kapten insåg snabbt att de kolliderat med en flytmina och livbåtarna sattes genast i sjön då den kvarvarande aktre delen av fartyget kunde sjunka när som helst.

Kapten tog plats i en av båtarna tillsammans med den tyske officeren, kokerskan, föreståndarinnan samt tre sjömän. 1:e styrman och fyra sjömän tog plats i den andra livbåten. Det här var föreståndarinnans andra minsprängning under kriget då hon tidigare råkat ut för samma sak med ett systerfartyg till Rumina. När hon tog plats i livbåten hördes hon säga ”Nästa gång blir jag nog kvar.”

Då de började sin rodd in mot land, ljuset från Grautens fyr var synligt, låg Rumina med kraftig slagsida men flytande och hon sjönk inte förrän omkring klockan 09.00. Efter fem timmars rodd kom de två livbåtarna iland på ön Fjaugen mellan Furilden och Kyllaj på norra Gotland. Arbetarna från öns kalkbrott hjälpte de skeppsbrutna med lite kläder och varmt kaffe. Därefter tog besättningen åter plats i livbåtarna och blev bogserade till Kyllaj varifrån de reste vidare till Visby.