Johan Nyberg - sjönk fyra gånger
[musik spelas]
TLR: Det är en kväll i maj 1915, klockan är runt nio. Kustångare Johan Nyberg hade lämnat kaj i Örnsköldsvik, lastad med styckegods, lastat av en del i Husum och var nu på väg norrut, mot Umeå. Dagen därpå hittades vrakspillror och en död man i vattnet nordväst om Husum. Den döde flöt på en livboj och livbälten från fartyget Johan Nyberg och kunde senare identifieras som en av skeppets eldare. Johan Nyberg var ett osedvanligt otursförföljt fartyg. Under sina 44 år hann hon hamna på sjöbotten flera gånger. Historien börjare 1871 i Stockholm där hon byggdes och gick i Skärgårdstrafik under namnet Vaxholm, innan hon sjönk första gången. Hon bärgades, såldes till Finland, gick på grund i Skärgården utanför Vasa 1887 och sjönk ännu en gång. Efter ännu en bärgning och en försäljning gick kustångaren i trafik på Ångermanälven med gods och passagerare under namnet Bålsta. Även nu gick det illa.
[musik spelas]
TLR: Du lyssnar på Vrakmuséets podd och jag heter Tuva-Lisa Rangström. Lena Landstedt-Hallin har haft rent privata skäl att forska i de olika händelserna kring detta otursförföljda fartyg. Hon berättar här för Vrakmuséets poddproducent, Estrid Holm, just om händelsen i Hälsingland, vid det som skulle visa sig bli den näst sista olyckan.
LLH: September 1985 så sjunker skeppet. Det som hände var att de skulle lasta av passagerare till någon eka och det har jag hittat i en bok som handlar om Älvbåten. Och då i samband, då står det liksom att man … de skulle lämna i en mötande roddbåt och det var ett vanligt förfarande, för då slapp de gå in till bryggan. Men i samband med en gir, så försköt sig däckslasten och då välte båten och sjönk. Och kaptenens hustru var restauratris ombord och hon klämdes fast och drunknande.
TLR: Gud, vilken vidrig död.
LLH: Ja, det är fruktansvärt. Så hon och hennes hjälpkvinna, de båda drunknade och sen var det en däcksman och en passagerare, så fyra personer tog den här båten 1885. Och det här var ju en olycka som det finns vittnen till.
TLR: För det här var ju liksom vid hamn då?
LLH: Det här var vid hamn, det kom liksom … och det står, Västernorrlands Allehanda har ju refererat om den här olyckan och skrivit att det fanns en eldare som var duktig simmare och han hoppade i vattnet och räddade folk och så där. Och de kastade ju ut, … och det var ganska nära land, men ändå omkom de här fyra personerna. Sen sjönk båten på 10, 15 meter djup, men man bärgade den.
TLR: Det kanske inte du kan svara på, men hur bar man sig åt när man bärgade på den här tiden?
LLH: Precis det har vi funderat jättemycket om. Det stod bara att bärgningen blev besvärlig och man rekvirerade en särskild dykare från det Santessonska bolaget i huvudstaden och det var ett tjugotal i bärgarlaget. Så att exakt hur man gjorde, det vet jag inte, men däremot, och det kan jag tycka är lite tragiskt när det ligger lik på båten, att man anordnar någon sorts sightseeing-turer med en båt, med 100 personer som stod och titta på medan de höll på med bärgningen. Men sen fick de upp den och bogserade in den till land, reparerade upp den och sen såldes den då ytterligare en gång och då bytte man namn på den. Den var ju liksom lite olycksdrabbad.
TLR: Befläckad.
LLH: Ja, befläckad. Och faktum är att den åkte … den var då sen i Finland och där tror jag inte … jag har inte kunnat läsa så mycket om den båten, men den var … den grundstötte i skärgården utanför Vasa. 1915 som den slutgiltiga olyckan hände, då reparerades den först på Bonäsets varv och det finns ett intyg från det stora sjöförhöret om vad de hade gjort, och så vidare i reparationer och de ansåg att det var en sjövärdig båt. Och sen så var det lite struligt, för den övertogs av en handlare i Örnsköldsvik, för att de var på väg att gå konkurs de här som ägde det, så att det var några ekonomiska transaktioner. Och då var det också så att kaptenen som skulle ha kört båten, han var tvungen att åka i väg och skriva på några papper, så då tog de in en utomstående kapten, som hette kapten Darlington, kom från södra Sverige. Så han hade precis mönstrat på, på den här resan, som blev den sista.
TLR: Och kunde inte den här lite ranka båten då.
LLH: Nej, alltså det finns många spekulationer. Det är fortfarande ingen som vet exakt varför hon till slut gick under. Hur som haver, det som hände var ju att den gick från Örnsköldsvik till Husum och den lastade och lastade av och de hade passagerare, några passagerare gick av i Husum. Det anges att någon passagerare som skulle kliva på inte ville kliva på, för den såg så snedlastad ut och rank. Men det var ingen storm, det var lugnt. De gick ut från Husum på kvällen någon gång vid nio-tiden och sen vet man inte vad som hände. Utan tidigt på morgonkvisten där i maj, 1945, så är det en annan båt som hittar dels ett flytande lik och dels vrakrester. Och det var så det uppdagades att båten hade gått under. Liket som de hittade, den här Emil Nilsson som var 19 år, han hade på sig, faktiskt ett livbälte och där stod det också Joh. Nyberg. Den hette ju Johan Nyberg, men de skrev aldrig ut det, utan de skrev Joh. Nyberg.
TLR: Inga andra, varken döda eller överlevande hittades efter olyckan. Med ombord hade det funnits elva personer. Det har funnits uppgifter om en tolfte, en passagerare, men man har inte kunnat fastställa vem det skulle kunna ha varit. Den yngsta omkomna var 16 år, äldst var styrman Conrad Sundström och kapten Darlington.
LLH: Magnus Darlington som var 39 år och hade barn. Hustrun var höggravid, hon födde barn en månad efter olyckan.
TLR: Tre kvinnor fanns ombord, systrarna Britta och Jenny Strömberg, 33 och 16 år. De hade hand om serveringen i båtens aktersalong. Där serverades, förutom mat, också vin och sprit och Johan Nyberg gick ibland under namnet Fylle-Jonke. Kanske en antydan om hur stämningen kunde te sig akter ut, om det nu inte handlade om fartygets förmåga att kantra. Till sin hjälp i aktersalongen hade systrarna Strömberg anställt den unga Valborg Bergström, Lena Landstedt-Hallins farmors syster.
[musik spelas]
LLH: Skälet till att jag började rota i det här, det var att jag hittade gamla urklipp som min farmors syster hade sparat. Här är ett original urklipp där det står om Johan Nybergs undergång. Och där finns ju en bild. Jag har ingen aning om det verkligen är Valborg Bergström, min farmors syster eller inte, men det är en ganska underbar bild, för hon sitter liksom ganska avslappnat.
TLR: Vid köksbordet, i ett vitt förkläde och så hänger det en fick brickband på väggen. Och det står en säng bredvid också.
LLH: Ja, så att det kan ju inte vara taget på båten. Hennes liv i övrigt, precis som alla andra unga kvinnor på den tiden, så flyttade hon runt som piga lite grann, och hur hon fick det här jobbet, det har jag verkligen ingen aning om.
TLR: Nej. Hon hade inte varit till sjöss innan, eller det vet du inte?
LLH: Nej. Men jag har ju hört talas om denna Valborg hela min uppväxt för att det var så sorligt sa man i familjen. Hon skulle tjäna pengar till sin förlovningsring. Valborg var äldsta dottern, det fanns en äldre son, till en skara på sex barn, som var min farmors far och farmors mors sex barn. Och Valborg var … 20 år var hon bara, hon var född 1894 och hade, enligt vad familjen berättar, bestämt sig för att hon skulle tjäna ihop pengar för att kunna köpa en förlovningsring. Tyvärr vet jag inte vilken fästmannen var, för det framgår inte någonstans. Så hon skulle hitta ett jobb och då fick hon jobb på den här båten.
Och det som är ganska intressant, är ju att efter att jag har berättat om den här historien för ganska många år sen på radio, så fick vi ett brev från en kvinna som berättade att hennes mamma hade haft Valborgs jobb, förmodligen resan innan, men hon kräktes och den var så rank och hon var så rädd. Och när hon kom hem och berättade det för sin pappa, så sa han: ”Du får inte kliva ombord på den båten igen.” Så det var ju någonting med hur båten låg i vattnet, hur den betedde sig i vattnet. Det i kombination med en kapten som var alldeles ny tror jag bidrog till det här.
TLR: Man har aldrig kunnat fastställa vad som hände där ute, i närheten av Långroudden på Johan Nybergs väg norröver. I sjöförhöret finns spekulationer om att det kan ha varit så att luckorna till lastutrymmet var öppna och att båten snabbt vattenfyllts vid en eventuell kantring.
LLH: Det är ett långt sjöförhör, man har intervjuat alla möjliga människor, vad de har sett när hon har gått ut från Husums hamn, hur lasten var, hur mycket last de tog ombord. Enligt flera vittnesmål så var det inte för mycket last, men det var stora potatissäckar och det var stora mjölsäckar och de låg uppe på däck. Så frågan är om de vid en gir, eller det var tydligen dyningar, det var lugnt, men det var dyningar, om de försköts och så välte den. Men ingen vet. Man diskuterade, det fanns ju minor på den här tiden. Det var en diskussion som man hade: ”Körde den på en mina, exploderade ångpannan eller var det bara det att lasten försköt sig?”
[musik spelas]
TLR: De omkomna, förutom Emil Nilsson, har aldrig hittats. Extra sorligt tycker Lena Landstedt Hallin att det är med det försäkringsmässiga efterspelet.
LLH: När jag skulle börja försöka ta reda på något om den här olyckan, det första jag hittar är ett brev som föräldrarna till Valborg, Karl och Teresia, hade skrivit till rederiet och sagt att: ”Vi tycker att det här är så sorgligt att inte vi får några pengar för Valborg.” Och det berodde alltså på att hon var inte direktanställd, utan hon var andrahandsanställd som extra hjälp. Alla som var anställda av rederiet, tio personer, de var försäkrade via en assuransförening. Så att när man läser om det här, jag har ju fått tagit fram alla de här anspråken som familjerna gjorde, det är faktiskt väldigt, väldigt rörande att läsa. Och så har de önskat … det står, om man tar till exempel Darlingtons då, kaptenen. Två stycken kostymer, en mössa, en hatt, två ylleundertröjor, två par kalsonger, tre stycken skjortor, ett sängtäcke, en filt, kikare och en stycke guldring, 47 kronor och så skriver de en kostnad och så begär de. Och den enda i hela besättningen som fick varenda spänn som de begärde, det var kapten.
TLR: Kapten Darlington, 402 kronor. Förste styrman, Johan Albin Åkerlund, 618 kronor. Andre styrman, Gunnar Ögren, 784 kronor och 80 öre. Förste maskinist, P.E Sandström, 407 kronor. Eldare, Johan Severin Söderström, 104 kronor. Eldare, Emil Nilsson, 232 och 90 öre. Däcksman, Harald Svensson, 100 kronor. Britta Strömberg, 1013 och 50 öre. Jenny Strömberg, 125. Däcksman Holmbergs efterlevande hade inga anspråk, men fick ändå 100 kronor, liksom de flest andra. Deras anspråk skars ner rejält.
LLH: Man blir lite rörd när man läser, och just när man ser de här anspråken. Och det här brevet som de skriver, det skriver de i december. Det här hände ju i maj. Och då skriver de i december till rederiet, där de säger att: ”Ni har inte med ett ord meddelat från rederiet varken deltagande i vår sorg eller om vi får ersättning för flickans liv eller kläder. Får jag nu fråga varför?” Och på slutet, allra längst ner står det här, under deras anteckningar: ”Ska ni aldrig försöka få upp båten?”
TLR: Det dröjde också väldigt länge innan vraket kunde lokaliseras, nästan 100 år senare, efter att man i ett par decennier, sen 1970-talet trott att det handlade om ett helt annat vrak. För några år sen så fick Lena Landstedt-Hallin kontakt med dykaren Stefan Rantala.
LLH: Och han har varit och dykt på vraket, så jag har bilder från …
TLR: Men gud.
LLH: Ja, men han skrev det här 2008, så att det hade förfallit ganska mycket sen sist vi var där, tre, fyra år tidigare. ”Det är rätt långt att åka båt, så det är rätt väderkänsligt”, det är också intressant att han skriver det.
TLR: Där ser man ju ty… vad är det man ser där?
LLH: Ja, jag vet faktiskt inte, jag vet inte vad det är man ser.
TLR: Det här är ju någon …
LLH: Det där är någon …
TLR: Metall. Det här ser ut som en flaska.
LLH: Ja, men det är också lite det här hur påverkas livet? Hur påverkas livet för familjer som förlorar någon i en olycka. Det kan man ju inte så här, när det är över 100 år sen, så kan vi ju inte få reda på det, men man kan försöka se helheten. Vi var, i somras, så gjorde vi en liten släktresa upp till Grane och det som är kvar och så. Men sen åkte vi ut på Järnnäs och ställde oss och tittade ut över havet, då sa jag: ”Där ligger hon, där borta ligger hon.” Och vet du vad som hände?
TLR: Nej?
LLH: Det kom en kustlabb, som är en stor fågel och slog mig i huvudet, med vingarna. [skrattar] Och jag kände så här: ”Ja, är det en hälsning eller?” [skrattar]
[musik spelas]
TLR: Det var den sorliga historien om kustångare Johan Nyberg och Valborg Bergström som omkom blott 20 år gammal, tillsammans med resten av besättningen. Man kan fråga sig vad den tilltänkte fästmannen kände när han fick veta vad som hänt och hur hans liv gestaltade sig efteråt. Valborgs föräldrar fick till slut 100 kronor som ersättning. Karl Nordeman, en av rederiets ägare, skrev i ett brev till Norrlands försäkringsbolags assuransförening i december 1945 om de anhörigas oberättiga vinstbegär: ”Men att då fallet är ömmande, ber jag er vara tillmötesgående.” Karl Nordeman skrev om föräldrarnas förfrågan om ersättning att: ”Visserligen är brevet i mångt både bryskt och dumt, men vi överser med sånt från dumma och vilseledda personer, då dessa 100 kronor säkert lindrar sorgen.”
Fler berättelser om Östersjöns vrak kan du lyssna på i Vrakmuséets andra poddar och förstås ta del av om du besöker muséet.
[musik spelas]