Fenris

Fenris hade stora nationalitetsmärken målade på bägge sidor av skrovets men hade inte hissat flaggan i aktern när ubåten upptäcktes. Utan förvarning började ubåten skjuta granater mot fartyget. Man stoppade maskinen, hissade flaggan i aktern och gav två utdragna signaler med ångvisslan för att tala om att fartyget låg stilla och inväntade order från ubåten.

Trots besättningens insatser fortsatte ubåten att skjuta granater. Ännu hade ingen granat träffat fartyget, men de kom närmare och närmare. De 14 i besättningen tog plats i livbåten och började ro mot Sydostbrottens fyrskepp.

När livbåten hunnit 200 meter träffade en granat midskepps och fartyget började brinna. Under rodden mot fyrskeppet slog fler granater ner nära livbåten. Efter en krävande rodd kom livbåten fram till fyrskeppet där besättningen togs om hand av fyrskeppspersonalen.

Fenris brann kraftigt samtidigt som den sydostliga vinden fick fartyget att driva mot nordväst. Besättningen på Fenris och personalen på fyrskeppet uppskattade att ubåten skjutet närmare 100 granater. Den mycket kraftiga sjögången gjorde dock att många skott missade.

Fenris påträffades dagen efter av marinens fartyg. Hon låg med fören på 3 meters djup och aktern på 35 meter nära Sydvästbrotten. Vraket var totalt utbränt men med skorstenen ännu stående, svartbränd och med flera skotthål.

Det framkom senare att det sannolikt var den ryska ubåten SC 311 som utsatt Fenris för den häftiga beskjutningen. Ubåtens befälhavare utnämndes i februari 1940 till Sovjetunionens Hjälte med motiveringen att SC 311 sänkt flera militära lastfartyg på sammanlagt 10 000 ton som fraktat krigsförnödenheter till Finland. Sannolikt avsågs Fenris och det finska lastfartyget Wilpas på sammanlagt 1259 ton utan några som helst krigsförnödenheter ombord.