Tannenberg, Preussen och Hansestadt Danzig

Hjälpminfartygen Tannenberg, Preussen och Hansestadt Danzig närmade sig tillsammans med åtta eskorterande minsvepare det minerade området norrifrån i 15 knops fart efter att bland annat lagt ut minspärrar i Finska Viken. Vädret var stilla med en strålande eftermiddagssol.

Minsveparen Sandön var på plats i området för att bevaka minfältet. Sandön hade begränsade fartmöjligheter då hon endast hade en panna påeldad, för att spara på det dyrbara bränslet. När den tyska konvojen närmade sig minfältet försökte Sandön, trots svårigheter att hänga med i den höga farten, att påkalla uppmärksamhet genom signalflaggor och ljudsignaler.

Sandön fick till slut kontakt med det närmaste eskortfartyget och ytterligare varningar framfördes. Varningarna ignorerades och klockan 18.10 gick Tannenberg, Preussen och Hansestadt Danzig in i minfältets första linje. Maskinerna stoppades men farten gjorde att de tre fartygen gled in i den andra minlinjen och träffades igen. Klockan 18.30 sjönk Tannenberg och Preussen och strax därefter även Hansestadt Danzig.

Sandön kunde tillsammans med eskortfartygen, som hade för litet djupgående för att gå på minorna, bärga en del överlevande. Sandön tog upp 16 svårt skadade tyska sjömän. Några av dessa avled senare på sjukhuset i Kalmar. Eskortfartygen satte därefter åter kurs mot Tyskland.

Den 20 augusti samma år sveptes minfältet upp för att man skulle kunna undersöka möjligheterna att bärga fartygen. Det kunde dock konstateras att en bärgning inte skulle vara lönsam. Istället sprängdes fartygen 1952 och stora delar skrotbärgades. Idag återstår endast rester av fartygen kvar på botten.